Typiskt Elin

Inspirationsbrist.

2012-02-15T15:13:00.001+01:00

Men gud vad ska jag skriva egentligen?! Jag känner mig absolut totalt helt blank. En sjuk känsla när man är van vid att bubbla av känslor, frågor och åsikter om saker & ting.
Nähäpp. Ingen inspiration. Jag går väl å lägger mig i soffan igen då.
Bra tack hej.

Slutresultat.

2012-02-15T10:06:00.000+01:00

Vi var inne på att inte kakla den här väggen utan låta den vara, men nu är jag glad att vi ändå fortsatte som det var tänkt från början.
Det är lättare att rengöra vitt kakel från sallads-kladd och vispad grädd-stänk än papperstapet liksom.
Nu är det klart!

Årets sjukaste månad.

2012-02-15T07:26:00.000+01:00

Läste nånstans att februari är årets sjukaste månad och jo, man kan väl skriva under på det känns det som.
På jobbet, på barnens förskola & fritids, här hemma... överallt kryllar det av sjukligar. Nu är det vår tur (igen) och det blir hemmahäng resten av veckan. Tjohooo! Liksom.

Som förälder är det fan inte lätt att ta vab-beslut alla gånger. En unge kan klaga och vara supersjuk i ena minuten för att i nästa springa runt som en tok och kasta grejer omkring sig.
Man kan lämna på dagis och tro att allt är lugna puckar, för att en timme senare bli uppringd och tvungen att vända för att hämta hem sjuka snormonster och allt går bara runt runt runt, till stor del säkert för att föräldrar lämnar tillbaks barnen för tidigt eller tar hem dem för sent.
Det är inte så himla lätt alltså. Februari....vilken skitmånad.

Nä nu får det bli VÅR!

Om att bloggen alltid finns där.

2012-02-14T18:40:00.001+01:00

Jag har haft denna öppna dagboksform i flera år nu. Jag har skrivit å skrivit å skrivit, ni har "lyssnat" å lyssnat å lyssnat. Kommenterat & peppat, gett er syn på saken.
Det är så skönt att ha ett litet luftrum som är ens eget att hantera på vilket vis man vill. Det är bara här inne jag kan vara mig själv och riktigt ärlig på många sätt, hur konstigt det än låter. "Alla" kan läsa och jag bryr mig inte, men jag kan inte gå till affären och köpa mjölk utan mascara liksom. Haha!
Det är ju knäppt när man tänker efter...

Sen är det kul att kunna gå tillbaka och läsa vad man gjorde ett år tidigare också. Reflektera över hur man mådde och varför, sånt man inte kan se så klart när man är mitt uppe i det liksom.
Jag är säker på att jag om några månader när jag ser tillbaks på inlägg jag skriver just nu som trettioochetthalvtåring kommer att hitta nya vinklar & känslor kring dessa. Det ska bli spännande och förhoppningsvis positivt.
Jag må vältra mig i ångest och möga ner mig ordentligt i sörjan när jag har mina i-gropen-perioder, men jag har alltid som mål att det ska fixa sig igen- Alltid!
Och vet ni vad? Det brukar det göra också...

Mitt nya jag och tribute till J.

2012-02-14T11:25:00.000+01:00

Jag väger för och emot. Fick för mig igår att inte ta några antidepps mer, för jag känner mig så likgiltig, men så kommer det stunder då jag liksom glimtar till och får en (positiv) känsla som jag inte haft på länge. Känslan av att klara av en situation helt okej. Att kunna klappa sig själv på axeln efter ett möte som gått bra eller en social situation som inte känts lika skrämmande som den brukade göra.
Då vet jag att det hjälper och då känner jag att "priset" inte är så högt ändå i jämförelse.
Jag antar att jag inte kan få kakan & äta upp den också så att... Lugn(-are) och trygg(-are) men lite mindre...känslosam åt alla håll. Jag får väl vänja mig vid det helt enkelt och min omgivning också.
Det tråkiga är dock när någon man älskar påpekar att man inte är sig själv, som när J sa igår att han inte riktigt känner igen mig. Det vill jag förstås att han ska göra.
Men ge mig bara lite tid älskling. Jag behöver bara lite mer tid...

Och när vi ändå är inne på min fina otroliga underbara fantastiska man OCH det råkar vara alla hjärtans dag och han har mitt visakort så att jag inte kan (oh no!) köpa någon alla hjärtans-present så kommer här en tribute till honom:

Jag älskar dig så mycket. Tack för allt ditt stöd, fina fina du.

Någon som sett lusten?

2012-02-13T19:14:00.002+01:00

Ska det vara på detta viset nu? Att jag känner mig så här tom?
Jag gillar det inte men jag har mindre ångest vilket ju är bra. Det är liksom plus minus noll på den va?

Förresten så tror jag att detta är ännu ett övergående steg innan "allt blir bra" och jag ser färgerna. Då ska jag skratta högt igen och blogga om roliga saker. Promise.

Det är lugna söndagspix.

2012-02-12T16:08:00.000+01:00

Kaffe & Semla, pulkapromenad med mamma, syster, Xavi & Harry.
Xavi som för övrigt ser ut som världens mest sorgsna hund, fast han ÄR glad. Egentligen.

En nos man vill pussa på. Eller...

Min fina mamma!

Att dela på en klubba.

Jag ÄR glad!

Pulka-koma.

Där satt den!

2012-02-12T07:48:00.000+01:00

Igår jobbade J på hårt i köket och fick upp de sista listerna, imorgon kommer snickaren hit en sista gång för att kakla runt nya fönstret och sen är köket typ helt färdigt!
Jag kan inte fatta det. Detta enorma projekt alltså... Äntligen.

Fast njae. Jag har fortfarande inte hittat de perfekta kökslamporna till rätt pris.

På temat Extrema samlare.

2012-02-11T12:59:00.000+01:00

Jag skulle "bara plocka undan lite" på Astas rum och *poff* hade jag möblerat om alltihop, sorterat och kastat gamla leksaker, sprungit upp och ner för trappan för att lägga rätt grejer på rätt barns rum så att jag nu svettas mellan brösten.
Det var dagens motionspass det, jojomensan!

Herreguuuud vad vi (barnen!) har småsaker överallt. Asta speciellt är av besatt samlar-typ och måste spara på allt från glittriga kottar som dagispyntats till gamla godis-askar.
Förra veckan när hon var hos sin mormor fick hon en låda med små provflaskor av diverse slag och Asta ÄLSKAR´T!
"Det häääär är nattkräääm, detta är sånt man ska lukta påååå...." säger hon och sorterar sina små flarror.
Praktiskt också, kan jag tänka mig att det är, att man kan använda Asta & hennes rum som avskälpningscentral när man rensar hemma. Tro nu inte att detta var ett "kom hit med era grejer!"-invit, å nej. Jag har som sagt rensat ut och äntligen fått ordning på o-ordningen en gång för alla (troligt...) så bara GLÖM DET. Det kan dock vara bra att veta att Asta blir glad för det lilla så att säga.

Men tillbaks till ordningen! Svaret är förvaring förvaring förvaring.
En ständig bristvara med 3 barn som växer och leksakstillökning vid varje jul och födelsedag, men man gör så gott man kan och Ikea är ju förstås oundvikligt. Billigt, smart och ganska fult men nödvändigt eftersom det byts ut och slits ut under åren.
Det är skönt när man har sorterat och rensat ut lite. Nu är det välstädat i en kvart eller så. Eller Axel & Asta är och leker hos kompisar så kanske lite längre, men ni fattar.
Jag har fått i ordning en spelhörna till Axel också. Det blir grejt:

Astas har fått nytt fönster äntligen.

"Öka kontrast & mättnad"

2012-02-11T06:53:00.000+01:00

Katastrof-trött. Orkade inte ens se På spåret igår!
Somnade bredvid Axel, till ljudet av hans oavbrutna babbel om Star wars och dinosaurier. Det var ganska mysigt att somna till det....fast ändå hinna höra "okej nu sover vi då... God natt." innan djupsömnen var ett faktum.

- "Jag vet att du är trött mamma" sa Asta igår när vi låg i soffan och hon såg på mig med medlidande blick. Ja herregud alltså... Jag har så otroligt fina ungar. Gud vad jag älskar er!
Och jag SKA bli mindre trött och mer närvarande.

Jag är på väg från det här:

...till det här:

Det kan ta lite till tid bara, men snart så!

Samtidigt har jag inte lika kort stubin längre. Jag är trött men på ett annat sätt, inte känslomässigt utmattad på samma sätt som innan. Jag slösar inte lika mycket energi på att smula sönder omgivningen i min skalle nu när jag är lite mer i min trötta och något dimmiga zoloft-bubbla. Jag vet inte vilket som är bäst eller sämst men nu tänker jag vara rak & öppen med det här så då får ni ta det för vad det är.

Jag tänker mig att om några veckor när mitt nya jag blivit mitt mer normala & stabila, när solen skiner längre stunder och det inte är kolsvart när jag åker till jobbet kl 7 blir allt så mycket lättare och jag kan börja se färgerna i verklighetstroget format igen!
Men just nu tar jag det för vad det är. Lite upp och lite ner.
*Sjunger lite på Sånt e´livet*

Inga krav.

2012-02-10T12:08:00.001+01:00

Jag slutar jobba om en timme, hämtar barnen om två och sitter med mitt nybryggda kaffe i vår soffa om tre. Jag ska låta helgen vara öppen och lugn. Jag skulle gått på en sån där skolåterträff på min gamla gymnasieskola ikväll men jag orkar fan inte. Mjukisbyxor och familjehäng It is!

På temat Vardagslyx.

2012-02-09T07:01:00.000+01:00

Idag blir det inga termobrallor för idag får jag skjuts till jobbet av världens bästa J!
Jag har hunnit dricka kaffe, platta håret lite extra snyggt samt morgonbajsa med en tidning i lugn & ro.
De bästa mornarna; när man slipper ta bussen kl 06.44 för att hinna till jobbet kl 8.

Veckans favorit.

2012-02-09T06:07:00.000+01:00

I jämförelse älskar jag nog spindlar.

2012-02-08T18:25:00.001+01:00

Jag har öppnat upp ett gammalt sår när jag började erkänna och prata om min sociala fobi som ett faktiskt problem i mitt liv. Den känslostorm och alla funderingar som följer gör att det känns som om man strör salt i detta sår. Ibland känns det nästan som om det var lättare innan, när jag la locket på och försökte hålla god min. Inte för att det funkade så bra men det var på sätt och vis ändå lättare.
Jag känner mig jävligt sårbar just nu alltså.

Dessutom känns det så fruktansvärt avlägset att jag skulle kunna få ett liv helt fritt från den här skiten och därför tycker jag ganska synd om mig själv nu.
Jag VET att det finns människor som lever med mycket mycket värre saker, sjukdomar & gigantiska problem i jämförelse med mitt, men jag kan ändå inte låta bli att tycka lite synd om mig själv. Tycka att ingen annan förstår och att det är bara jag i hela världen som mår på detta viset å att fan vad det är orättvist.

Om du var sketamegabautarädd för spindlar skulle du ju kunna gå i terapi, kbt osv för att bli av med din fobi. Men även om denna behandling gav lyckat resultat och att du skulle kunna titta på eller kanske tom hålla i en spindel på sista mötet med din terapeut, hade du väl aldrig köpt en spindel att ha som husdjur hemma? Du hade liksom inte börjat tycka om spindlar bara för att du lyckades bli av med fobin men lösningen på det problemet är enkelt: KÖP INGEN SPINDEL.
Jag kan inte göra det valet.
Jag önskar att jag hade spindelfobi istället.

Ett ytterligare steg in i vuxenlivet.

2012-02-08T12:35:00.001+01:00

"Varför har du inte termobyxor på dig då?" frågade en arbetskamrat mig när jag kom huttrandes till jobbet igår med låren fastfrusna inuti jeanstyget.
Sagt å gjort, idag rotade jag fram ett par svarta tjocka termos. Jag hade nog dem senast när jag var smal för jag fick riktigt trycka in fläsket för att kunna knäppa översta knappen och de får mig att se ut som en stoppad falukorv men ack så varmt å skööönt!
Jag log när jag väntade på bussen, jag log när jag gick från bussen till jobbet och jag blev varm så fort jag kom in igen.
Man är väl vuxen helt enkelt och måste inse att praktism går före att försöka vara snygg. Inte för att det finns något som helst snyggt med vintern...

Torra ben, fnariga kinder, torrt hår & mössfriss, nallereflex på jackan, snowjoggings... nä min sexigaste årstid är våren tror jag;
Tights + klänning + tunn jacka eller kofta = smashing.
Termobyxor och smurfmössa- not so much.

Nästa steg jag tar blir förslagsvis att bära den där gula reflexvästen när jag går till bussen på morgonen, på mammas begäran, men nä. Jag tror inte det.
Det finns ju gränser även för en mogen person som mig menar jag.

Vi har ett köksfönster!

2012-02-06T17:30:00.000+01:00

...och en väldigt klättrig unge...

Men oj vad det blev ljust och trevligt nu alltså. Tjohoo!

Imorgon sätts lister etc upp sen kommer killen som ska kakla den sista biten och SEN är köket äntligen helt klart.

Grymt bra.

Dagen var...

2012-02-06T16:32:00.000+01:00

...riktigt lyckad. Jag har fantastiskt bra kollegor som jag känner mig trygg & glad med.

Återhämtning, ny luft, kämpa vidare!

2012-02-05T16:41:00.001+01:00

Kräksjuka light eller? Fortfarande bara jag och J som drabbats och jag mår faktiskt helt okej nu, om än lite sliten & orkeslös.
Jag har orkat färga utväxten i min skalle i alla fall, alltid något och barnen har skött sig så himla bra idag trots sjuka tråkiga föräldrar på soffan! Tack å lov för det.

Jag är orolig och spänd inför den kommande arbetsveckan. Dels har jag varit borta ("hej hur mår du, varför var du hemma?" och förklaring på det) och sen ska vi göra saker som jag verkligen inte vill vara med om, sånt där som för mig innebär en stor portion ångest & kraftansträngning.
Så jag är tacksam över de senaste dagarnas vila & återhämtning. Att jag har fått andas efter den enorma urladdning det var att "erkänna" mitt problem för läkaren, er och inte minst mig själv. Att ha fått låta medicinen leta sin väg in till känslorna och komma till ro med beslutet att ha gått med på att äta dem.
Det har varit så himla mycket på sistone helt enkelt... Jag vet inte hur mycket kraft jag har i mig men jag tror det är en hel del ändå. Jag står ju upp? Jag kan fortfarande skratta, mycket.
Men jag är trött. Så förbannad jävla trött i kropp & själ alltså.

Jag kan inte undvika morgondagen, den kommer. Livet kommer och mötet med min fobi kommer varje dag. Det finns ingenting jag kan göra åt den saken, det enda jag kan göra är att äga min egen stolthet.
Så därför har jag bestämt att jag är stolt över mig själv oavsett vad som händer.
Om jag blir röd i ansiktet 134 gånger om dagen, gör bort mig inför en hel grupp människor på absolut värsta tänkbara sätt eller snubblar på bussen ska jag gå med huvudet högt och känna mig bra som lämnat huset trots att den enkla vägen kanske vore att ligga kvar i soffan vecka efter vecka efter vecka...
Det är jobbigt & för jävligt ibland men jag har det inte värst på jorden även om det känns så ganska ofta.

Jag accepterar att det kommer att vara jobbigt kanske för alltid men jag tycker det är synd att det ska vara så energikrävande när jag har människor omkring mig som förtjänar min energi & fokus.

Oh shit.

2012-02-05T08:33:00.000+01:00

Grattis till oss, vi har maginfluensa. Barnen? Nä barnen är än så länge friska & pigga. Det är jag och J som trillat dit och INGET är värre än att båda päronen är sjuka och barnen pigga samtidigt.
Fy.

I ett sånt här läge måste man rangordna arbetsförmågan. Eftersom J spyr och jag bara skiter löst (ursäkta) är det J som får ligga i sovrummet med stängd dörr och jag som får ta hand om barnen.
Med ta hand om menar jag ropa ut korta kommandon från soffan och ha datorn i knät.
"Ät frukost!"
"Låt inte Harry äta kattmaten!"
"Tvätta händerna när du har bajsat!"

Ursäkta men nu ska jag gå å dö.

Ingen bryr sig men alla bryr sig lite ändå.

2012-02-05T06:13:00.000+01:00

Melodifestivalen.
Nä jag vet. Jag kan inte låta bli och vi tittade fast vi sagt att det säkert är "skitdåligt som alla andra år".
Men faktum är att Loreens låt var riktigt bra och att jag verkligen tyckte om programledarna, I sin helhet var det helt okej lördagsunderhållning förutom det faktum att Torsten tog sig friheten att tafsa på Ginas rumpa. Vad faaaan?! liksom.
Hoppas att han miste många röster på den tabben, äckel-gubbe.

Att snacka melodifestival är förresten som att snacka förlossning. Alla skiter i din åsikt om saken och vill bara prata om sin egen.
- "Jag tyckte att Sean Banan var bäst, lätt!"
- "Nä han var skitdålig, jag röstade på Loreen. Och så gillade jag den och den men tyckte att den där var skitdålig!"

- "Grattis till bebisen! Gick allt bra?"
- "Jo det tog ju lite lång tid och krystvärkarna var jobbiga men..."
- "Ja när JAG födde barn sprack jag upp till nacken och fick tas med sugklocka och sen fick hon kolik och allt var bara sååå jobbigt asså! Stackars miiig!"

Nu har jag aldrig spruckit när jag fött barn och inte heller har familjen drabbats av kolik, men om det hade hänt kan jag tänka mig att det är ungefär lika jobbigt att uppleva som Sean banans framträdande och Torsten Flincks rumptafsning igår kväll.
Enough said.

Leka ute VS Spela tv-spel.

2012-02-04T14:14:00.000+01:00

I förmiddags hade Axel skoldag, för det var öppet hus och då behövs ju lite rekvisita (skolbarn) i klassrummen. J var där en stund och hälsade på, men mest körde vi på tv-jakt till Axels rum.
Lyckosten ska få en egen spelhörna på sitt rum och svävar på moln. Jag vet inte om han kan slita sig från sitt Nintendo ds i utbyte mot det kommande xboxet, men tanken är att han ska dela med sig till lillsyrran i alla fall.
Vår sexåring är speltokig som många i hans ålder verkar vara... Själv kommer jag ihåg när jag var liten och följde med mina föräldrar till goda vännerna med tv-spelet jag älskade att spela när vi var där. Det var 1 streck i mitten och två små på vardera sida om det, samt en liten boll man skulle slå från sida till sida. "Ping ping!" sa det. Så simpelt.
Nu är det star wars, trådlösa handkontroller, 3D å annat skit jag inte förstår mig på, men Axel tycker det är roligt och jag vill ju försöka hänga med lite i alla fall så ibland sitter jag & glor när han spelar. Det kommer jag säkert göra oftare nu när han har en trevlig spel-/myshörna att hänga i, med en liten tv & så.
Säga vad man vill om att ha spel & tv som "barnpassning" men det är i alla fall jävligt nimnt när man vill ha en stunds lugn & ro.
"Gå ut och lek!" funkar inte lika bra som "spela en stund om du vill!", särskilt inte när det är 15 minus ute som idag.
Själv ska jag köpa nåt dansspel med kinnect och hela baletten så att jag kan spela OCH bli smal på kuppen. Eller njae, kanske inte så troligt. Men ljuga går ju.

Har ni spel till xbox 360 att sälja så hojta! Allt utom skjut- och mörda-varandra-spel är av intresse.
Kram.

Hets.

2012-02-03T19:44:00.000+01:00

- "Harry kan du säga mamma?"
- "Da!"
- "Kan du säga Jojje?"
- "Jojje!"
- "Vad sa du?"
- "JOJJE!"

"MAMMA":

Personen som gick upp 26 kg för dig, tryckte ut dig genom sin vagina, hämtar dig på dagis och torkar dig i rumpan VARJE dag.

"JOJJE":

Gullig kusin som bor i huvudstaden. Ni har träffats ca 5 gånger under hela ditt liv.

Torkar inte ens sig själv i rumpan varje dag.

Veckans Asta.

2012-02-03T06:19:00.000+01:00

När hon gjort en fin mask på dagis.

När hon tyckte att solen var så stark att det gjorde ont i hennes ögon.

När hon soff-filosiferade bredvid mig.

När jag bad om "en fin bild att skicka till Amla" och fick denna.

Jakten på långsiktig balans.

2012-02-02T12:43:00.000+01:00

En veckas vila och självömkan har snart passerat och om något blivit bättre vet jag inte riktigt men det har åtminstone varit skönt att få krypa in i sitt skal och gömma sig några dagar.
Eftersom mitt vardagsliv till stor del består av den där inre kampen som uppstår i varje social situation jag möter och det i sin tur är jävulskt energikrävande, behövde jag den pausen nu. Min kropp behövde det.

Det är en bergochdalbana. Även om jag känner för att skriva precis som det är och om alla känslor jag går igenom just nu tar det emot. Det går nästan inte att sortera allt.
Medicinen har fått mig att irra rundor utan att ta mig för något. Vi snackar myrfarm under skinnet-ångest. Det är obehagligt så det räcker men jag vet ju att det finns en anledning och att det kommer att bli bättre. Å andra sidan får kroppens reaktion mig att tvivla på om jag gör rätt och på vad det är för skit jag stoppar i mig.
En fin kollega ringde mig igår och undrade hur det var med mig. Jag berättade som det var, vilket kändes skönt. Det jobbigaste med allt detta är att försöka dölja fläcken gång på gång. Nu säger jag som det är och för varje gång det händer trillar en liten bit av tyngden över mina axlar bort och jag andas lite lättare.

Jag tänker mycket på hur jag ska få en långsiktig balans i mitt liv. Vad som skulle krävas för att jag är lycklig och når upp till min potential. Förutom att jag behöver äta bra, röra mig, vila och inte bry mig om lite skit i hörnen oftare så funderar jag på vad jag kan göra för förändringar i mitt liv som är bra för mig på sikt. Eller inte bara för mig utan hela familjen.
Handikappet, sjukdomen, fläcken eller whatever man ska kalla det, livnär sig på stress. Ju mer dålig energi och stress jag har i mitt liv desto oftare kommer panikattackerna och den sociala ångesten blir kämpigare att möta. Det har lärt mig att inte ödsla energi på fel personer eller onödiga konflikter men längre än så når jag väl inte i nuläget.
Jag behöver hitta ett sätt att tillgodose mig så mycket positiv energi som möjligt, så mycket att den lägger sig som en hinna över klumpen i magen och gör så att den inte påverkar mig lika starkt & ofta längre.
Jag vet bara inte riktigt hur än. Men det kommer. Jag är på god väg bara genom att ha startat motorn tror jag...

3 X Harry.

2012-02-02T09:31:00.000+01:00

Elins frågelåda.

2012-02-02T05:59:00.000+01:00

Okej, jag ser att Mia fixade så att frågorna kom upp i antal och nu ska jag svara lite trots att jag inte fått i mig morgonkaffet än.

1. "Hur många läsare har du?"
- En blygsam skara på mellan 70 och 85 unika besökare om dagen har jag kommit upp till på ett ungefär.

2. "Vilken är din bästa svenska film?"
- Jag tyckte mycket om "Under ytan" när jag var yngre. Men den senaste jag såg som jag tyckte riktigt mycket om var "Kronjuvelerna".

3. "Vilken är din favoritskådis?"
- Svåååårt! Jag tycker om Sean Penn, Juliette Lewis och Jonas Karlsson mest tror jag.

4. "Hur många tatueringar har du?"
- Jag har 5 men har tatuerat mig 7 gånger, eftersom mina två första var småbarnspåhitt som jag fick täcka över flera år senare.

5. "Ska ni ha fler barn?"
- Jag lärde mig efter Bullen att man aldrig ska säga aldrig, men nu gör jag det igen; Aldrig.

6. "Vilken är den viktigaste insikten du gjort i ditt liv?"
Att lyckan inte kommer om man bara väntar på den. Man måste jobba för den, för livet.

7. "Vad heter du mer än Elin?"
- Elin Katarina Nilsson! är mitt barndomsnamn, som mamma klämde till med när jag hittat på bus.

8. "Vem friade och hur gick det till?"
Vi bodde i Landskrona, J och jag. Jag kom hem från jobbet och när jag klev in i hallen låg det en gång av blommor framför mig, med små gulligt skrivna lappar fastsatta på vissa av buketterna.
Med dunkande hjärta följde jag lapparna genom lägenheten (som var av etage-variant) upp till J som satt vid ett bord med tända ljus och min favoritgrej av all times; hemmagjord smörgåstårta!
Jag började förstås gråta innan han hade ställt frågan för jag visste ju.
"Vill du gifta dig med mig?" sa han, jag sa ja, sen åt vi smörgåstårta och drack champagne & allt blev bara så fantastiskt därifrån!

Har jag missat någon för det blev bara 8? Jaja.
Tack för underhållningen. Kram!

Bara för nöjes skull.

2012-02-01T17:11:00.000+01:00

Jag har bloggtorka så jag tänkte att vi ska köra en klassisk frågelåda.
Stoppa ner din fråga, vad som helst(!), i kommentatorsfältet.
Kommer vi upp till 10 bra funderingar eller fler lovar jag att svara på ALLA, okej?
Kom igen folks! Shoot!

Något ovanligt!

2012-02-01T11:57:00.000+01:00

Jag kan göra en "kolla jag har varit duktig och lagat god mat!"-klassiker i brist på annat ju.

Tadaaam!

...men det enda som blev gott med denna röra var broccolin...

Nåväl. Det var ett bra försök.

Vi är inte riktigt kompisar än, nya spisen och jag. Den är för snabb och jag för långsam när det gäller matlagning, då jag inte sysslar med det så ofta. Jag springer omkring som en yr höna och spiller för att vattnet kokar över innan jag hunnit få upp bacon ur paketen osv. Sen svär jag mycket under tiden.

Jag + matlagning = Katastrof. Jo faktiskt.

Trasigheter

2012-02-01T06:43:00.000+01:00

Modemet är paj, ryggen är bananas och känslomässigt har det varit en bergochdalbana den senaste veckan.
Där blir det liksom stopp. Jag vet inte vad jag ska skriva. Kanske senare...

1 UP

2012-01-31T10:00:00.002+01:00

Jag skulle vilja köpa mig en fin burk att förvara lyckan i.
Jag tänker mig att dessa Super Mario-svamparna vore en rolig grej. Det är godis i från början men det äter man ju upp på ett kick och voilá! Värsta söta pillerburken som klockrent nog står för 1 extraliv. Hihi!
(Finns att köpa på tex Bluebox.)

Om barn som växer flera år över en natt.

2012-01-31T07:03:00.000+01:00

Asta visar stolt upp sin hästsvans som hon bad om idag. Är det bara jag eller har hon blivit typ stor helt plötsligt?
Det är konstigt med barn för det sker såna utvecklingsskutt och ibland är de så stora att man själv inte riktigt hänger med i hoppet. "Jaha? Nu kan han/hon det. Wow!" liksom. Det är häftigt.

Som med Bullen och hans tal, det är riktigt roligt nu.
Vi gick till dagis och i fönstret satt kompisen Valle, jag stannade och lät barnen vinka på varandra genom rutan och Harry utbrast glatt & tydligt; "Valle!". Hör du Iija, han säger din sons namn men inte "mamma"!
Mig kallar han fortfarande för "Appa" som han ju kallar alla vuxna i sin omgivning men i alla fall... jag är inte bitter för det alls.

Man vill inte missa något i sina barns utveckling men gör det ändå. Antagligen för att det inte bara är vi föräldrar som formar dem, utan samhället, förskolepersonal, kompisar, släkt & vänner... men inte minst den egna starka viljan att vara en individ. Att bestämma själv hur man vill ha håret för dagen, att kunna kompisarnas namn, att påminna mamman om viktiga lappar som ska till skolan och att bestämma själv vem man vill krama eller inte. (Obs! Viktigt! Tycker det är asjobbigt när folk tjatar om pussar och kramar från tveksamma barn. Själv säger jag bara till Bullen att pussa sina morföräldrar när han är riktigt riktigt snorig för det tycker jag är kul. Men annars, ge fan i att tjata om sånt... Kärlek ska komma frivilligt likaså fysisk närhet.)

Pratkvarn.

2012-01-30T19:19:00.000+01:00

Oj vad han börjar snacka! Jag har ju oroat mig lite för Harrys hitte-på-babbel, men nu verkar det lossna. Varje dag kommer det nya fina ord bara sådär. "Plopp plopp!" så säger han något nytt.
Häftigt!

Favorituttrycket just nu: "YESSS!" med extra läsp på slutet.

Klapp på axeln-mentaliteten.

2012-01-30T07:08:00.001+01:00

Haha...

En pepp-present till mig själv.

2012-01-29T15:38:00.000+01:00

För det är jag och den kommande våren värd!

Sår som inte läker av sig själva.

2012-01-29T12:30:00.000+01:00

Nu har jag legat i sängen sen klockan 9 efter frukost, för jag fastnade i Svt play och "Kronjuvelerna".
Det var en fin & sorglig historia som jag tycker att du ska se om du inte gjort det redan.

Det är skönt att ligga ner. Ryggen gör inte ont då och trycket över bröstet försvinner nästan helt.
Jag slipper göra, bara vara.
Söndagar känns alltid lite knäppa för visst är det skönt att ha en hel ledig dag till innan måndagens jobb, men samtidigt börjar jag redan på morgonen vrida lite ut och in på skinnet över precis det faktum.
Just nu är det dessutom värre än vanligt för jag vet inte riktigt vart jag står eller vad som kommer att hända i det närmsta. Jag svalde min första tablett i morse. Lyckopiller om man så vill.
Kan det verkligen vara så, att ett pyttelitet piller kan innehålla lycka? Varför finns det i så fall krig i världen kan man ju fundera på.

Jag är rädd inför vad som komma skall men samtidigt så jävla lättad. Jag vet att jag ska börja gå framåt nu men att veta att man i början kanske måste göra tvärtom och gå bakåt skrämmer mig.

Tänk att det är så lätt för människor att berätta för varandra och hantera att någon bryter en arm, får ryggskott eller måste sjukskrivas i fyra veckor efter att ha opererat handleden men det är långt ifrån lika lätt att förklara att man har ett sår i själen.
Sår som inte läker av sig självt, precis som den brutna armen som måste stabiliseras lite först.
Well. Jag tänker läka i min egen takt den här gången. Inte utifrån vad jag tror samhället förväntar sig av mig.

Idag sa Harry sitt eget namn för första gången. "Hajjy! Hajjy!" sa han när han stoppat huvudet i en vit plastlåda.
Det var så fint att jag nästan smälte och jag känner att det är såna saker som är mitt liv. Sköna grejer som händer med barnen, som får mig att skratta & må bra precis som jag förtjänar att göra.
Och så har jag ju en helt otrolig man också... alltså på riktigt ett fantastiskt stöd.
Det känns bra att ha dem, er, bloggen, mina nära vänner och så den där lilla vita lyckan i kompakt format som en säkerhet i väskan när allt det där inte räcker riktigt hela vägen.

Kram.

Bra grejer & dåliga grejer

2012-01-29T06:35:00.000+01:00

Igår var jag ute och käkade en mycket stor & god middag med min mamma & syster på ett ställe som heter Cats.
Jag valde oxfilé med rotfrukter och det var så sjuuuukt gott att jag typ drömde om det i natt!

Idag vaknade jag kl 5.30 av att Bullen satt bredvid mig i sängen och sjöng & tecknade på "I ett hus..." Gulligt men ganska jobbigt eftersom jag hellre ville sova än att gå på konsert.
Ryggen är bananas för med den har det hänt nåt knas och kaffet är SLUT. Fattar ni? Jag måste gå upp så himla tidigt och så är kaffeburken tom. Vilket jävla skämt.

Glada barn i backen!

2012-01-28T18:24:00.002+01:00

Buset som snart blir två.

2012-01-28T11:14:00.001+01:00

Idag är Harry på pricken 1 år och 10 månader stor/liten.

Oj vad tiden går... Snart fyller han 2!

Jag älskar dig.

Värdet på en trasig bil?

2012-01-28T09:00:00.001+01:00

Först vill jag säga TACK för era värmande kommentarer. Jag känner mig så mycket mindre ensam och lättad sen jag tog bladet ur mun. Ni är fantastiska...
Tänk att här har jag fått gratulationer och påhejningar under graviditeter & förlossningar, lyckönskningar inför roliga saker och pepp inför jobbiga. Och så detta. Att ni skriver så snälla saker... Jag blir väldigt rörd kan jag säga.

Jag vill också säga att det är skillnad på social fobi och social kompetens. Jag har båda två.
Vad jag menar är att jag inte är helt missanpassad. Jag är egentligen social, pratglad, trevlig, empatisk och nyfiken på omvärlden.
Den psykiska biten är ju långt ifrån hela mig. Jag, ELIN, är allt det där andra. Lite klumpigt rolig & knäpp kanske men ett socialt geni om ni frågar mig. Eller okej jag överdriver men ni fattar.
Jag vill men jag kan inte i alla lägen vara precis så som jag är.
Det är det som är grejen med ett så kallat handikapp antar jag.

Han sa många kloka saker snälla Doktorn. Han sa att social fobi är som att ha en bil som inte funkar, som svar på mitt yttrande om att jag vill vara social och logisk men att min kropp hindrar mig.
"En trasig bil är ju inte värd mer än nyckeln i din hand" sa han och fortsatte: "Jag är tex jätterädd för höjder. Jag vägrar hoppa bungyjump trots att jag fick det i present när jag fyllde år. Du måste ju vara social varje dag fast du är lika rädd, men jag slipper hoppa. Jag kan bara säga nej tack."
Jag ville stoppa honom i fickan och ta med honom hem men jag tror det finns lagar mot sånt.

Om jag VILL äta antideppiga piller? Klart jag inte vill.
Men om din bil är trasig och du måste ta dig till jobbet med den varje dag, skulle du inte lämna in den på verkstan då? Fast det är svindyrt och bensinen dålig för miljön..? Fast det är klart, man kan skrota och köpa ny annars. Tyvärr funkar det inte riktigt lika enkelt när det gäller människokroppen...

Jag kräver färgerna tillbaka!

2012-01-27T15:27:00.000+01:00

Jag vet inte om jag precis gett upp eller tagit fighten till en ny nivå. Jag vet bara att jag för 2 timmar sedan stod i läkarens väntrum med den starkaste hjärtklappningen jag någonsin haft och började ful-gråta på hans rum innan jag ens börjat prata.
Så jag slapp prata.
De första fem minuterna satt jag bara där med snor & tårar rinnandes för mina kinder och nickade med darrande underläpp på den fina fina läkarens konstateranden och lugnande ord;
"Du har förstås haft det jobbigt väldigt länge..." Nicka/darra med underläppen/snörvla.
"Och nu är du utmattad och behöver lite extra hjälp." Nicka/darra med underläppen/snörvla.
Gulliga underbara man. Han satte orden dit jag inte kunde sända dem och fick mig att lugna ner mig tillräckligt mycket för att till slut prata.

För första gången i mitt liv berättade jag precis hur jag mådde för en annan människa.
Om tretton års panikångest och social ångest/fobi. Min mörkaste djupaste hemlighet, som jag kämpat så med att dölja hela den här tiden.
Hur jag mår en vecka innan ett enkelt möte på jobbet och hur trött jag blir efteråt. Hur lite energi jag har till mina barn, att jag vill sova kl sju varje kväll och att jag inte orkar kämpa emot mer. Jag berättade om skammen i att ha ett handikapp som begränsar en att vara den man vill och egentligen är, rädslan för vad andra ska tycka och om envisheten som fått mig att strida i det tysta år ut och år in.
Men sen tog orken slut och här är vi nu.
Färgerna börjar blekna och jag ser hur livet blir mer åt det svartvita hållet. Sist livet blev svartvitt hamnade jag på Piva och dit vill jag aldrig igen.
Jag vill se färgerna. Jag förtjänar att se dem.

Jaha? Och nu då? Nu berättar jag "för hela världen" också. Om jag postar detta inlägg förstås...
Faktum är att jag inte orkar bry mig ett skit om vad andra tycker längre. Jag kanske ses som svag och det är okej. Jag har gjort min del i arbetet och behöver en extra skjuts mot ett liv fritt från ångest och jag tänker ta mig den hjälpen trots att bipacksedlarna vittnar om hundratals otäcka biverkningar.

Tjugohundratolv; året då Elin började på antidepressiva och ångestdämpande.
Året då jag gav upp eller tog striden, jag vet inte. Jag vet bara att jag måste vidare på ett eller annat sätt. Nu har jag testat mitt sätt länge nog och det funkar uppenbarligen inte så bra.
Jag kräver färgerna tillbaka och hoppas på tålamod och förståelse från mina närmsta. Vad resten där ute tänker om mig bryr jag mig faktiskt förvånansvärt lite om i nuläget.

Det finns så mycket jag vill säga om detta men just nu är urladdningen och huvudvärken med den ett faktum.
Tack för din tid. Kram.

Spänningar.

2012-01-27T06:23:00.000+01:00

Jag är av anledningen att om man inte har något vettigt att säga bör man hålla tyst. Det är därför jag är lite tyst just nu. Jag har inget (positivt) att skriva om, mest tråkigheter & deppiga sinneslag.
Idag ska jag i alla fall till läkaren. Det blir kanske bättre därifrån, går uppåt på humörstegen om man säger så.
I hope so.
Jag är hemskt nervös och skakar redan som ett litet asplöv inombords. Jag tycker inte om att träffa läkare. Det är något med auktoriteten tror jag.

Fan vad jag har ont i kroppen. Det märks att jag sovit dåligt och spänt mig mycket på sistone. Både nacke och rygg gör förbaskat ont till & från.
Zoon, hjälper det? Även om det onda kommer länger inifrån än så?
Tänk om det vore så enkelt!

Det går bara utför.

2012-01-26T12:02:00.002+01:00

Nu vill Fejjan att man ska skaffa "tidslinje" också och jag bara; "men förihelvete då?!"
Jag vill att allt ska vara som det alltid varit.
Så det så!

Eller äsch.

2012-01-25T11:41:00.001+01:00

Så många opostade kilometerlånga inlägg under "utkast" som aldrig kommer längre.
Jag vetifan. Det är lite jobbigt för tillfället, livet. Så är det väl för alla nån gång.
Jag behöver ha alla bitarna på plats samtidigt för att hålla smutsfläcken borta och vem fan har ALLA bitar på plats alltid, på samma gång liksom? Säg till mig om du känner någon sån person förresten.
Henne eller honom vill jag ha ett snack med.

Jag dricker tokstarkt kaffe på jobbet. Det är jag själv som gjort det så jag ska inte klaga men fy vad äckligt det är. Kanske det äckligaste kaffet jag någonsin druckit när jag tänker efter.
Det gör dock inget, så länge det inte är för svagt. Svagt kaffe är värre än tokstarkt tycker jag. Nu håller jag mig i alla fall vaken hela eftermiddagen och kanske lite till.
Igår slog jag veckorekord och somnade inte förrän 19:30. Heja mig!

Morgonens tanke.

2012-01-25T05:59:00.002+01:00

Ibland kan kampen i sig kännas som en vinst.

Årets skulle vilja.

2012-01-24T18:40:00.000+01:00

I år vill jag verkligen till Siesta. Hur många bra artister som helst ju!
Nu är det bara det att allting kostar och jag sparar både till ett nytt objektiv och den där tatueringen, båda lika viktiga.
Men vad är väl en bal på slottet som Askungen skulle ha sagt?

"Äntligen!"

2012-01-24T15:08:00.000+01:00

Varje komma-hem-moment är av halleluja-varianten. Varje dag är för tillfället en kamp.
På kvällarna är jag fruktansvärt trött och trots att jag somnar kl 19 (18:30 igår kväll) blir jag aldrig riktigt utsövd, bara tröttare.
När jag kommer hem andas jag ut och sänker axlarna, byter om till mjukisbrallor och laddar eventuellt en maskin tvätt men det är på ett ungefär vad jag orkar att göra.
Jag vet inte jag... Detta är löjligt.
På fredag har jag en läkartid och därefter har jag 2 kommande tider hos en kurator. Det är nervöst men blir nog bra.
Det blir nog bra...

Barnen är tv-paralyserade. Vad skönt, då kan jag dricka eftermiddagens första kopp kaffe.

Astas alter ego

2012-01-23T11:57:00.000+01:00

Asta har skaffat sig ett alter ego som heter "Jasmin".
Jasmin kommer fram när Asta har hästsvans, smycken, prinsessklänning etc. "Jag heter inte Asta, jag heter JASMIN!" säger hon då om man kallar henne för Asta.

Imorse när vi skulle till dagis var det Jasmin jag gick dit med, för hon hade hästsvans och kände sig nog väldigt pimpinättig.
Jasmin pratar med putande mun och trippar fram på lätta steg. Hon sitter rak i rygg och snackar bebisspråk med sina gosedjur. Hon slänger med håret och utbrister "oh no!" med förfärad stämma.
Hon är allt som inte är Asta, för när Asta är sig själv är hon virvelvinden i fotbollströja och jeans som vi känner henne bäst som. Nu måste vi lära känna en ny sida av denna unge alltså... och jag vet inte jag.
Jag klickar inte direkt med "Jasmin" men jag får väl ge henne en chans antar jag.
När jag är hemma ska jag visa er en bild på Jasmin och en på Asta så att ni förstår skillnaden. Kan vara bra att veta vem man träffar nästa gång man kommer hem till oss liksom.

Ps: Borde man blir orolig förresten?

När vuxna försöker trycka in barn i könsrollsfacket.

2012-01-22T15:41:00.001+01:00

Det finns tusen liknande exempel men här kommer ett som hände oss nyligen:

Axel hos frisörskan, färdigklippt:

A: - "Har du någon färg till håret då?" (som han ju brukar få hos sin ordinarie frisörska och numera är ett måste)
F: - Njae jag ska kolla... Ja blått har jag! För rosa vill du väl inte ha." (bestämt, som om det vore en självklarhet.)
A: - FINNS det rosa?
F: - "Ja..."
A: - "Då tar jag båda!" sa Axel och gick nöjt därifrån med halva huvudet rosa och andra halvan i blått.

The end.

VARFÖR gör man på detta viset? Jag kommer aldrig att förstå.
"Vilken färg vill du ha?" visa alternativen. Hur svårt kan det vara.
Och JO, det finns ju faktiskt hör å häpna- många andra fina färger än just blått eller rosa...

Söndagens "Första gången"

2012-01-22T14:41:00.000+01:00

Första gången Axel åker skridskor.

Första gången Asta bad om en hästsvans.

Älskade älskade barn!

Lite om igår.

2012-01-22T11:14:00.003+01:00

Hej. Jo jag köpte faktiskt en ny prickig blus igår, men jag använde den inte när vi gick ut. Istället tog jag på mig en annan nyinköpt liten klänning som jag så glatt ramlade över på HM. Körsbär...Mmmm...
Men vi tar det från början!
Vi gick på stan med alla barnen igår, något som inte händer särskilt ofta till följd av tidigare erfarenheter. Det är nämnligen så att när bonnhålebarnen kommer till lilla stan och ser rulltrappor, hissar och människor i stora samlingar blir de helt bananas!
En springer dit och en annan springer ditåt. Upp för rulltrappan, trycka på hissen, springa iväg och så säga "hej!" till alla man möter för det gör man ju i byhålan.
Men inte igår, igår gick det faktiskt ganska bra.
J tog med sig AA till bokhandeln och jag & Harry mötte upp Ida & Nellie på HM. Där hittade jag som sagt ett par nya plagg, vilket är bra. Kläder behöver jag alltid och nu har jag faktiskt gått ner ett par kilo i vikt så då är det ännu roligare.
Men hursomhelst, Harry fick ett smärre vansinnesutbrott när han inte fick trycka på kortmaskinen, men den supersnälla och söta expediten sa (när jag betalt) att han kunde få trycka lite om han ville.
Och OM Bullen ville trycka! "tryck tryck tryck!" och värsta nöjda minen.
Det var snällt av henne tycker jag, att låta ungen trycka lite på knapparna trots att det var kö.

Efter att ha hjälpt Ida att hitta en outfit för kvällen åkte vi hem till henne & familjen i deras nya trevliga marklägenhet för första gången. Där fick barnen leka/spela av sig, fika etc. Sen körde min familj hem, jag och Ida drog på förfest hos Louie och sen...

Aaaah, du trodde att jag skulle berätta om vår utekväll? Nope. Det som hände där stannar förstås mellan oss partypinglor.
Men ett par bilder på alla söta barn kan jag bjussa på!

Theo & Axel spelar spel.

Lördagsfikatime!

N hade varit hos frissan och käkade semla på sitt eget lilla vis.

Oskyldiga älvan Nellie...

...och hennes inte lika oskyldiga mamma.

Å så här såg jag ut om någon nu skulle vara intresserad av det.

Snart i något prickigt nära dig.

2012-01-21T08:28:00.000+01:00

Jag måste duscha om en stund för hela familjen ska möta upp Ida i stan.
Jag och Ida är riktigt duktiga på att få till lite extra kvalitét på våra utekvällar/små äventyr.

Först ser man till att våra barn träffas och får leka av sig ordentligt. Det gör att ens dåliga mammasamvete klingar av något när man drar på sig klackarna och drar vidare, samt underlättar för papporna som ska hänga med barnen själva när vi är borta, om energin på barnen droppat en aning.
Men först och främst får det oss att verkligen peppas till att gå ut! "SÅ, nu har vi varit lekmammor och det var kul men ganska jobbigt & så, nu drar vi. Bra tack hej! Ha det så roligt! Älskar dig!" typ.
Väldigt nimnt.

Hursomhelst. J har ett presentkort han vill sätta sprätt på i bokhandeln och jag har ett span på en klänning på HM. Garanterat så har Ida span på samma för det brukar bli så, men nu paxar jag den här med alla er som vittnen- okej? Okej!
Han böcker- jag kläder. J köper aldrig kläder till sig själv. Han bara får från olika håll eller så slänger jag ner något i kundkorgen till honom när jag beställer till mig själv eller barnen.
Jag köper aldrig böcker. Jag får böcker som jag aldrig läser och väljer alltid att se filmen/serien ~~först~~ istället. När jag kom hem från jobbet häromdagen och frågade J om vi hade Hinsehäxan för den ville jag läsa, tappade han nästan hakan och blev helt uppspelt; "Ja den har vi! Vill du läsa den? Jag har precis börjat på den men du kan ta den! Här! Ta den!"
Jag bara glodde en stund på honom, funderade på varför han blev så jävla glad för en sån sak och sa "Nä. Läs den du. Jag vill inte." och gick.
Jag känner alltså ett stort bok-motstånd och ännu mer om någon uppmuntrar mig att läsa.
Det ska komma från mig själv ungefär. Jag är fortfarande en liten unge på många sätt...

Men inlägget skulle inte handla om min ovilja att läsa utan om viljan att gå ut! Med Ida & Louie!
Det blir jätteroligt tror jag. Om jag bara hittar något att ha på mig. Som säkert blir prickigt...

Kram.

Ny uppfostringsmetod.

2012-01-20T16:52:00.000+01:00

Jag testar en ny approach här hemma nu. Polis & bov-varianten. Har hört att den ska vara bäst när det gäller barnuppfstran och tänker mig att jag skriver en bok i ämnet om ett par år.

Har sen barnen problem med detta kan de ju kontra med en hemskt sorglig självbiografi när jag är gammal & grå.

Rättvist liksom.

-.-.-.-.-

Obs! Obs!

Elin skämtade till det! Handklovar i leksaksvariant, självmant ditsatta av Asta!

Ring ej soc!

Obs!

Man får vara glad för det lilla.

2012-01-20T15:34:00.000+01:00

Vilken skitvinter det varit om man ser det från barnens perspektiv! Men idag kom det lite snö. Precis så att det räckte till en mini-snögubbe.

Själv tycker jag att jag fick vårkänslor idag när jag gick från bussen hem, med solen i ögonen och Syster Sol i lurarna. Tänk om...

Hot & cold.

2012-01-20T15:14:00.000+01:00

Först vill jag vinka hej och säga välkommen till en ny följare. Hej hej "Jenny"! Det är alltid roligt och bra för egot när någon fastnar för bloggen.
Sen vill jag klaga lite.

I förrgår var elektrikern här och bytte ut elcentralen i källaren och passade samtidigt på att stänga av pumpen så att värmen sjöööönk i huset. I morse när jag gick till bussen var det alltså KALLT här hemma.
Men under dagen har elektrikern varit här för att åtgärda sitt misstag, vilket gjordes med besked!
När jag kom hem för en timme sen måste det ha varit 38 grader varmt. Jisses...
Så här sitter jag nu.. med ärmlös klänning och öppet fönster, mitt i vintern. Hoppas värmen sjunker fort nu annars typ dör jag.

Svärmor har kört hem och barnen är mycket piggare. Det ser ut som om helgen kan bli bra och normal.
Ikväll ska vi tex slåss om chipsen, knuffas i soffan och skrika på varandra som vi ju brukar på fredagar.
Imorgon bråkar vi om vem som ska hålla i skeden kontra påsen i godisbutiken, blir sockertoppade och kletar klibbiga nappar i tygsoffan som vi brukar på lördagar och på söndag gör vi inte mycket för då ska jag antagligen vara lite bakfull om allt går som det ska.

The end.

Nedräkning.

2012-01-20T06:22:00.002+01:00

Oh yes, det är fredag. Imorgon blir det utgång med Ida & Louie.
Sämre lördag kan man nog få!

Lirka skälla älska gnälla.

2012-01-19T16:09:00.002+01:00

Av våra tre barn är det Asta och jag som har flest konflikter på en dag. Man kan säga att våra viljor inte direkt klickar just nu.

Jag lirkar & fjäskar, är bestämd och hotar. Ingenting hjälper. Hon har bara bestämt sig för att mammas knappar är roliga att trycka på och jag... jag sliter av mig håret.

Jag vet inte riktigt hur vi ska kunna mötas när vi är som + +. Måtte det gå över snart så att hon kan vara sitt lättgillade jag och jag kan vara annat än bara

"dumma mamma!".

Men fin att beundra är hon alltid, medvetet odräglig eller ej!

Varför gör han på detta viset?

2012-01-19T15:57:00.000+01:00

Småsaker.

2012-01-19T11:21:00.000+01:00

Idag är både Harry & Axel hemma och vårdas av svärmor pga förkylning & hosta. Det känns lägligt att kompa lite i eftermiddag och hjälpa till lite och det tänker jag göra men ÅH vilken tur att hon kunde komma ner & bo hos oss denna veckan!
Själv är jag däppd i däsan också. Det är inte roligt.

Nu ryktas det om klassåterträff för oss som gick Barn & Fritidsprogrammet!
Inte för att jag fått någon inbjudan än men jag har redan bestämt mig för att gå. Jag bor ju 10 meter från skolan så varför inte.
Kan bli kul att träffa alla igen, för det var faktiskt en riktigt härlig klass jag hade och jag tror inte att det blir det vanliga tävlingsinriktade "vem lyckades bäst och vem är smalast"-tragget eftersom vi alla i princip blivit lönnfeta kommunalarbetande småbarnsmorsor i olika byhålor. Men man vet förstås inte säkert.

Och till sist har jag skickat iväg ett mail om tatuering av farmors fotograferade dahlia och snart är den uppritad till en arm nära (eller på) mig. Jag vet inte när jag har råd att göra den, men om jag får mallen lär motivationen till att spara ihop säkert öka med 200 procent.
Det ska bli roligt att se hur Asin tolkar mitt förslag och en härlig känsla att ha satt den på min kropp för min älskade farmors skull.

Rast. Slut. Kaffe.

Jomen man tackar.

2012-01-18T11:52:00.000+01:00

Ni är inte mycket till hjälp. Jag ber om deodorantråd och alla skriver olika, vad är detta? HUR ska jag kunna välja rätt nu då? Herrejisses folks...

Ja jag är på dåligt humör för jag har kanske sammanlagt fått 3 timmars sömn i natt. Bullen, med sitt ögongegg, hosta & sparkande, gråtande, jag-vill-ha-välling-IGEN!-gapande hela natten har gett mig svarta ringar under ögonen och ett humör från helvetet.
Oftast får vi sova ganska bra nu för tiden, men ibland som när barnen är sjuka eller sockertoppade en lördagskväll, rubbas allt och vi tas tillbaka till spädistiden. Det är verkligen trist, man behöver sova så enkelt är det ju.

Nåväl. Jag är på jobbet och jag är trött men i natt kanske det är bättre.
Där hemma myser Harry med sin farmor, som kom ner igår kväll för att agera vab-jour så att jag & J kan jobba. Det är verkligen bra! Nu när J fått nytt jobb och vi har en hel del att göra på mitt känns det bra att missa så lite som möjligt.
Svärmor stannar veckan ut och vi kan vara på jobbet, Bullen får friskna till i sin egen takt och alla är (blir) glada. Om vi får sova lite också det vill säga.

Adjö.

Den stora deofrågan.

2012-01-17T15:51:00.000+01:00

Jag har en "vän" som vill att jag luktar illa och blir fattig.
Hon heter Lejla och rekommenderade denna "absolut BÄSTA deodorant!" till mig för ca en månad sedan.
Nu sitter jag här, fattig och luktar svett. Helt i onödan.
Du fick som du ville och hämnden är ljuv.

100 spänn för ingenting annat än lite röda utslag.

Nej men allvarligt. Jag har svett-problem. Jag lider av fotsvett och armsvett och har testat det mesta; olika deodoranter, absolut torr och nu denna Vichy senast.

Inget hjälper helt mot att jag svettas lite men jag brukar i alla fall inte stinka när jag använder min vanliga hittills bäst-i-test-deo som är den här:

Hjälp mig med tips om en riktigt bra deo, som luktar gott och fyller sin funktion till ett vettigt pris snälla!
Om ni ursäktar mig så ska jag gå och tänka ut ett "absolut bästa!" intimrakningsmedel att rekommendera för Lejla nu. Mohahaha.

Det rädda barnets röst.

2012-01-17T14:31:00.002+01:00

För en stund sedan rullade skolbussen in på vår gata och jag öppnade dörren för att möta Axel och hans medföljande lekkamrat. Åh, lyckan i deras ögon när de sprang genom trädgården med skolväskorna slängandes & hängandes i luften!
De är så bra vänner Axel & F. Så fina mot varandra om man tjuvlyssnar lite på pratet, respektfulla och så... När Axel stimmar upp sig säger F "Lugna ner dig lite Axel" och så gör Axel det. Fina fina ungar.

Jag har bestämt mig för att i vårt hem ska barnens vänner alltid känna sig välkomna. Man bjussar på mat och frågar hur läget är, det räcker långt. Fast jag kanske ångrar mig när det hänger sjuttiofem tonåringar här en torsdagskväll om några år så man ska kanske inte säga för mycket.
Men hursomhelst- barn ska vilja ta hem sina kompisar, inte skämmas eller vara rädda för att göra det.

Det har varit mycket skriverier om boken Felicia försvann den senaste tiden, boken som är skriven av en dotter till barnuppfostrans guru (om man så vill) Anna Wahlgren; Felicia Feldt.
Jag har inte läst boken än men jag har läst A.W:s "Barnaboken" och under mina första trevande månader som nybliven mamma varit en trogen anhängare till Wahlgren-sekten.
Jag har snurpet sagt att "ja man får ju tänka själv och plocka bitarna man gillar men behöver inte köpa allt eller hata Anna för att man inte håller med om EN metod!" och ropat "Heja Anna!" när andra skrikit häxa.

Men NU... Jag vill fan ha pengarna tillbaka. Jag känner mig lurad.
Jag tänker inte sätta upp handen för Anna fler gånger, för mig är det viktigare att höja den för barnet i Felicia. Det barn som får höra att hon ska hålla detta inom familjen och "inte hänga ut sin mamma".
Det barn som uppenbarligen skadats så, att hon har känslor så svåra att reda ut långt fram i vuxen ålder och gör så genom att skriva en bok.
All respekt åt henne, för att hon gör det rädda barnets röst hörd...

Nu ska jag göra 3 saker; 1. beställa Felicia försvann , 2. Slänga Barnaboken i soporna.
Sen ska jag duka fram eftermiddagsfika till Axel & hans vän, sitta ner en stund med dem och fråga hur deras dag har varit.

Instant Love.

2012-01-17T12:40:00.001+01:00

Xavi & Syster har hälsat på och man kan säga att Asta äääälskar Xavi nu (och han henne)!

Lägger spaden i förrådet.

2012-01-17T06:44:00.002+01:00

Det är som I skriver i förra inlägget, att det är okej att låta skiten ta över ibland och bearbeta saker i omgångar.
Hon är en klok människa.
Nu har jag grävt i känslorna en stund, men det finns ockå en gräns för skitgrävning och ältande och jag gillar inte att ägna mig åt det sistnämnda så nu ska jag lägga undan spaden för den här gången och bestämma mig för att inte låta känslorna ta över.
"Du måste TILLÅTA dig själv att bara må bra Elin!" sa en mycket bestämd kvinna till mig en gång. Det har satt sig på skallen det där.

Nu ska jag fortsätta dagen med vab och återkommer säkert här inne också, som jag ju brukar ha tid att göra såna dagar. Ögon-gegg innebär liksom inte vård på samma sätt som när 3 barn kaskad-spyr samtidigt och tvättmaskinen går varm om man säger så. Gudskelov...

Ur balans.

2012-01-16T22:28:00.000+01:00

Det var då en jävulsk period till att få mig att grubbla & känna mycket oro då!?
Jag förstår ingenting. Jag har drabbats av någon form av mental blockering och känslomässigt oväder.
Kanske hjälper det med choklad. Eller sömn.
(Testar att sova efter att ha ätit en skål chokladpuffar.)

SoS VAB-MOR

2012-01-16T19:36:00.000+01:00

Det blev som jag sa en lång dag med en föreläsare som i och för sig var rolig, men pladdrade på oavbrutet från klockan 14:45 till över klockan 18. Jag har alltså precis kommit hem och fått i mig middag.
I dörren möttes jag av ett barn (Bullen) med påtagligt inflammerade ögon och med tanke på hur dåligt jag mått idag välkomnar jag faktiskt en vab-dag imorgon och räcker snällt upp handen på den så att vi får vila båda två...
Men vi har ett nytt nummer inlagt på snabbuppringning sedan en tid tillbaka;
SOS VAB-MOR! som lägligt nog kan köra ner från Flen imorgon och vårda Bullen resten av veckan när jag & J jobbar.
Herregud vad bra hon är min svärmor. En riktigt grym farmor också. Barnen längtar.

Allt som allt är ingen ledsen över att Harry är sjuk, fast det borde man kanske vara... eller äsch, han är själv sitt vanliga glada jag. Det kan inte ett par rinnande ögon och en snorig näsa hindra honom från att vara, Gulle-Bulle!

Vem är du vem är jag.

2012-01-16T12:15:00.000+01:00

Här sitter jag och surar för jag mår liksom inte riktigt bra idag.
Det drar i kroppen, dunkar i huvudet och jag fryser & svettas om vartannat. Influensa på G kanske?
Åhej, det var ju inget ovanligt att någon i familjen är sjuk om man säger så.
Nåväl. Jag ska nog klara mig.

Det blir en lång dag med en föreläsning i eftermiddag som ska vara över 3 timmar lång tydligen.
Vi ingår i ett projekt nu som på sikt ska hålla personal inom förskolan borta från långtidssjukskrivningar & stressrelaterade sjukdomar. Vägen dit är att lära känna sig själv och sitt arbetslag menar man då på.
Jag har fått en bok som heter "Vem är du?" och så ska man analysera sig själv tills man blivit ett djur; uggla, apa... och vad var det mer..? Ett helt jävla zoo kan man i alla fall välja mellan att vara.
Jag gissar på att jag är en uggla korsad med en apa.
En Apuggla liksom.

Röd näsa & mjuka mular.

2012-01-15T18:19:00.000+01:00

Vi har haft en dag med mycket frisk luft! Axel har hängt med en kompis och hans mamma i skogen största delen av dagen, Asta har lekt med sin kompis N och jag har varit med syster och fotograferat för/hos Stall Goda´.
Det blev många hästbilder helt enkelt. När jag kom hem och skulle redigera bilderna får man dock som vanligt radera två tredjedelar tack vare sitt skit-Sigma till zoomobjektiv. Baaah!
MÅSTE spara ihop till ett bättre... Detta är ju löjligt dåligt faktiskt.

Allt som allt var det en skön söndag hur som helst.
Efter en gyros i bröd ska jag nu ta ett varmt bad innan det är dags att sova & ta tag i en ny arbetsvecka.
Varför går helgerna så fort för..?

Från djupet av Axels hjärta.

2012-01-15T09:34:00.002+01:00

När vi var hos Syster och hälsade på Xavi för första gången häromdagen:

Axel: - "Nu har ni TRE djur."
H: - "Nej två. Gustav är ju död."
A: - "Nja han är död men han lever ju för alltid i ditt hjärta!" tar sig med allvarlig min för bröstkorgen.

Vi dog den stora "försök att inte börja skratta-döden"!

Fläcken som aldrig går bort.

2012-01-15T09:11:00.002+01:00

Nej det är ingen fara med mig, jag har mina nergångar ibland bara precis som alla andra. Faktum är att jag kommit en så himla lång bit om man jämför med vart jag stod när jag var 20 och inte ens ville leva. Men man ska inte prata så mycket om det där. "Schh! Allt är bra! Stort smile".

Nämen okej jag har ett surt förflutet och en fläck som aldrig går bort på mitt hjärta, så är det ju.
Jag tror att den kommer att sitta där för alltid men gudarna ska veta att den blivit mycket vackrare i färg sen jag träffade J!
Det är lite som med våra vita väggar i hallen, att man kan måla över dem ibland men förr eller senare dyker de upp igen och man får hämta penseln från källaren. Det är inte mer med det än att man ibland även måste vädra känslorna. Ventilera.
Skillnaden mellan mig och dig är kanske att jag väljer att göra det öppet i bloggform och en annan gråter tyst i huvudkudden...

Nu ska vi snacka om det här. Fläcken i mitt hjärta.
Den är gjord av skam och skuld. Den sitter där för att jag gjorde dåliga val när jag var ung, vilka fick konsekvenser för resten av mitt liv som det ser ut idag.
Jag fattade inte då att ett litet kärleksval skulle komma att påverka mig så och ingen sa något till mig heller men många var där och fångade mig i fallet. Jag säger det nu som ingen sa till mig när jag behövde höra det:
Du är värdefull, du är bra. Låt ingen sätta fläckar på ditt hjärta.
Vissa går nämnligen aldrig aldrig bort igen...

Å förresten- Fina ni, som peppar mig i kommentatorsfältet... Tack!

Med känslorna utanpå.

2012-01-14T22:09:00.001+01:00

Jag har lite mycket med mig själv just nu och vet inte ens vad det är. Jag kan liksom inte sätta fingret eller orden på känslorna, det har jag egentligen aldrig varit särskilt bra på. Det enda jag vet är att vissa saker är så mycket lättare att skriva än att tala om...

Det finns grejer jag borde ta tag i. Jobba på. Jag fattar nu att om jag inte gör det skjuter jag bara nödvändigheter framför mig och kommer att fortsätta släpa fötterna efter mig resten av livet. Men vem vill leva så då? Alltid lite rädd? Inte jag.
Det är bara det att jag vet fan inte vart jag ska börja eller vem som ska hjälpa mig att gräva i skiten. Nä fy, kan man inte bara fortsätta att sticka huvudet i sanden & hoppas att ingen ser?
Det är lite klurigt med mig bara som alltid ska ha känslorna såhär utanpå och synliga.
Skit och fan att man inte är lite mer kameleont alltså...

...och nu är jag trött också. Alla i familjen sover. Axel snarkar här i soffan...
Jag lägger mig nog på hans rum i natt. Jag har varit rädd för att sova ensam den senaste tiden, känt mig iakttagen & så som jag ju berättat om men det känns lite bättre nu.
Någon skrev till mig att en speciell person hälsar på och att jag inte ska vara rädd. Det låter kanske löjligt men jag trodde henne. Jag tror att denna speciella person förstår att jag behöver henne lite extra just nu.

Jag ska tatuera den där dahlian innan tolvan är slut, det svär jag på! För modet, för att inte gömma sig, för att minnas någon man en gång älskade högt och alltid kommer att sakna.

Mys-lördag nr 138.

2012-01-14T11:31:00.001+01:00

Asta (superduperlyckliga Asta!) är ensam med J i simhallen. Det mår barnen verkligen bra av, att få vara ensamma med en förälder eller ibland till och med oss båda, nån gång ibland.
Under tiden har jag städat golv och Harry & Axel har tryckt i sig lite godis.

Men vad ska vi göra mer idag då..?

Imorgon har jag en liten foto-uppgift, det är bra! Så roligt att få träna sig med kameran då och då.
Självklart tar jag inget betalt, det är ju jag som får betalt i form av erfarenhet & nöje, men det är roligt att bli tillfrågad om såna småuppgifter ibland.
Vad som ska fotograferas? Hästar. Jag tycker om hästar på avstånd och jag tycker om att fotografera hästar för de är himla bra som modeller och rör sig inte lika hastigt & stimmigt som tex katter, hundar eller barn.
Det kommer bli sketamegabautaroligt!

Livet kan vara en musikalisk helomvändning.

2012-01-14T09:01:00.001+01:00

Dricker kaffe, youtubar musik (eftersom vi ännu inte installerat Spotify på nya datorn) och snubblar över lite gammal nostalgi.
Denna lyssnade jag mycket på i min absolut deppigaste period. Idag kan jag skratta åt det... hur deppig jag var hela tiden.
Inte för att det på något sätt är eller var roligt utan för att jag har ett så himla fint & roligt liv idag!
Nu för tiden vill jag mest lyssna på glad-låtar och tatuera in gulliga kitschiga rådjur. Snacka om helomvändning liksom!
Livet.

bild från www.lillatussilago.se

...och förresten hur kunde jag vara så besatt av Hole?! Skäms. Jag blev till och med helt nertrampad på den där Hultsfredsspelningen där en annan tjej miste livet till följd av Courtney Loves dumdristrighet.

Nä fy! Här kommer en glad-låt istället, som ligger mer i tiden för mig:

Synd å säga att man blir hundsugen...

2012-01-13T17:52:00.000+01:00

Idag har vi hälsat på min Xavi, en helt ljuvlig liten Cocker spaniel som flyttat in hos min syster med familj.
Snacka om att Asta var glad över att få gosa valp! Xavi tog det hela med ro. Det är en riktigt cool kille faktiskt... och Mjuk!

Xavi & Lennart har blivit bus-kompisar direkt.

"Matchar denna mattan min nos?"

Jag ser fram emot att få lära känna och kanske få låna denna goding då och då!

Fullsmockat.

2012-01-12T18:25:00.002+01:00

I min skalle är det tomt & fullt på samma gång för terminstarten har varit tuff för oss allihop.
Nu ska vi vänja oss vid att snubbla omkring på vantar och väskor i hallen klockan 6.30 varje morgon, slänga i oss maten som hungriga vargar tio timmar senare när vi alla kommit hem och att inte orka se klockan åtta-programmen på kvälls-tv:n.
Barnen är arga hela tiden, Axel har precis fått ett migränanfall och min kalender klottras ner med grejer kring jobb, skola, fritids, förskola & helger framöver.
Det går fort fort fort!

Imorgon slutar vi tidigt och då ska jag ta hand om min stackars vintertrötta familj.
Jag önskar att jag kunde knäppa med fingrarna och få hit våren. Tygdojjor, filt-fika i trädgården och längre kvällar med sol mot yttertrappan.
Är det bara jag eller har detta vinterhalvåret blivit det längsta ever?

Skitsvårt.

2012-01-10T19:21:00.000+01:00

Jag är inne i en "jag MÅSTE gå ner i vikt!"-period igen.
Sist jag var i en sån käkade jag Nutrilett-bars tills det sprutade kemiskt konstgjorda smaktillsatser & nötter ut öronen på mig utan att gå ner ett hekto sen blev det jul och julgodis ÄR ju så förbaskat gott och... här sitter jag nu igen. Med magen i knät & brösten på magen.
Jag äter i alla fall inte smör på mackan längre. Jag äter faktiskt inte mackor alls nästan och när jag gör det är det mörkt bröd som gäller. Jag käkade nötter idag när jag blev sugen på att tugga för jag är ofta sugen på att tugga för tuggandets skull. (Nötter är skitäckligt om det inte sitter i en 200g marabou chokladkaka förresten.)

Jamen ni vet, såna småsaker. Att tänka mer på vad man stoppar i sig och röra sig mer. What goes in must come out så att säga, det är en långsiktig grej jag tror på.
Nu har jag inte riktigt kommit till den där sista biten men det kommer. Jag kan ta en omväg till bussen imorgon om jag hinner kanske, eller spänna magen extra hårt när jag lyfter 14 barn upp och ner vid skötbordet på jobbet.

Men usch, det är skitjobbigt detta med vikt, kroppsideal och självkänsla.
Jag är ena stunden nöjd som jag är för att i nästa bli vansinnig och sparka på garderobsdörren för att jag tycker att alla kläder sitter fult & att jag är för tjock för att visa mig ute bland folk.
Jag vet nog inte vad jag vill eller när jag mår som bäst egentligen, jag vet bara att jag skulle bli himla glad om jag gick ner en 6-7 kg innan sommaren... that´s all.

"En busschaufföööör en busschauffööör..." Kom igen, sjung med mig!

2012-01-10T15:08:00.006+01:00

Idag skuttade jag glatt (eller okej inte glatt för jag var ganska trött, men jag såg fram emot att komma tillbaks till jobbet det gjorde jag) till bussen.
För att inte vara till besvär mer än nödvändigt tog jag när bussen rullade mot oss fram busskort samt visakort så att det skulle gå smidigt att ladda kortet för en månads pendlig framåt. Jag sa till och med till killen bakom mig i kön att gå före för att jag skulle ladda mitt busskort. Då log han och sa "tack så mycket!".
Så jag skuttar på bussen sist av alla i den fem-personers-långa kön och kvittrar glatt:

- "God morgon! Jag skulle vilja ladda mitt busskort tack!" + brett leende mot busschauffören.
*Skraaaatch!*
- "NEJ! Det får du göra på vägen hem!" RYTER chaffisen tillbaks och jag blir liksom helt stum.
Jag bara står där och gapar... innan jag får fram ett "Jaha..?"
Busschauffören som inte ens tittar på mig utan glor surt ut genom sin vänstra fönsterruta viftar bakåt med hela sin arm att jag ska gå och sätta mig. Det gör jag med svansen mellan benen.
Alltså snacka om att dra undan den färgglada nya plastmattan och vända ett relativt gott morgonhumör till en slaskig hallmatta från nittonhundrasextiosju under mina fötter!

Ja sen satt jag där i 45 minuter och irriterade mig på den otrevliga chauffören men kanske mest på mig själv som inte sa ifrån att jag ville ladda mitt busskort i alla fall. Bussen var inte sen, det var inte rekordlång kö på något sätt (vi var väl 5 pers som hoppade på) och jag hade som sagt grejerna redo.
Och en stor del av dagen (jag har fortfarande rester av social fobi kvar you know) på jobbet gick jag och oroade mig över om samma sak skulle hända när jag skulle hem.
Skulle jag få ladda kortet eller bli utskälld och tappa ansiktet inför en fullsatt buss som det ju alltid är det hållet den tiden på dagen?
Jag hade en stor magklump när jag klev på bussen och kände mig pytteliten men ÅH. Jag FICK ladda kortet! Kryss i taket, chauffören som körde hem mig var nästan trevlig för att vara en av detta företags anställda.
Jag tyckte mig till och med ana ett litet leende när jag sa tack så mycket, men det kan ha varit gaser också jag vet inte säkert.

Nu undrar jag
1: varför man jobbar i ett så socialt yrke om man uppenbart hatar människor och
2: varför man sätter kontantfritt på bussarna om man sedan inte tillåter/har tid att låta folk ladda om sina månadskort när tiden gått ut?

Jag åker tur och retur varje dag till jobbet med detta bolag och jag kan komma på EN trevlig kille som kör ibland. Honom blir jag glad att se genom rutan när bussen saktar in vid hållplatsen, för han är alltid supertrevlig och skäller aldrig ut någon bara sådär.
Resten är jag lite rädd för, vuxen människa som jag ändå är.
Ska det vara på detta viset? Va? Va?

Kom igen, sjung med mig nu allihop!

"En busschaufför en busschaufför, det e´en man med glatt humöööör
å har han inget glatt humör då e´det ingen busschaufföööör
En busschaufför en busschaufför, det e´en man med glatt humöööör!"

Hemmafix.

2012-01-09T16:39:00.001+01:00

Vissa dagar tycker jag det är så skönt att bara gå omkring i huset och pyssla.
Då flyttar jag runt på grejer & testar nya saker på nya platser, städar lite extra fint och så.
Det håller i ca 15 minuter och känns ungefär som att skotta när det snöar men i alla fall. Det ger mig ro i själen att hemma-fixa helt enkelt.
Nu har vi renoverat och hållt på en del, jag har försökt få ihop huset i nån form av helhet och snart känns det äntligen som om vi kan knyta ihop säcken med lister, nya innerdörrar etc. Blir ett hem någonsin helt färdigt? Njae. Det är väl inte riktigt meningen heller kanske.
Hemmet ska växa och formas med familjen, eller det är i alla fall vad jag tycker.

Rundtur!

Hur det ser ut där uppe efter att jag fixat här nere och barnen gått loss på sina rum under tiden vill jag varken veta eller visa. Jag skickar upp mitt husspöke till att städa där sen istället.

Imorgon börjar jag jobba efter att ha varit ledig i 3 veckor! Det känns som om jag varit ledig längre än så. Vi har i alla fall hunnit med mycket på dessa 3 veckor, både hemma & borta.
Jag tycker det ska bli kul att gå till jobbet imorgon faktiskt. Trivs man så trivs man liksom!

Vikten av att alltid ha vit målarfärg hemma.

2012-01-09T13:35:00.000+01:00

Saker man inte vill höra ett av barnen ropa:

- "Mamma det är senap på väggen här!"

Jag vet inte om det var senap. Antagligen. Vi åt korv med bröd till lunch ju.
Jag hade i alla fall en hink vit färg och pensel framme för jag hade tänkt måla lite hallvägg när Harry sov middag. Tydligen vill han inte sova middag idag så jag har målat i alla fall. På "senaps"-fläcken och hundra andra fläckar.
Det är sånt man måste göra hos oss då och då, ta upp färg och måla över fläckar. Det är kasta-av-sig-skorna-mot-väggen-fläckar i hallen, kletiga-efter-maten-öppnar-vi-toadörren-för-att-tvätta-händerna-fläckar utanför toaletten,
OJ!-jag-målade-visst-med-min-rödaste-krita-på-väggen-fläckar på barnens rum och senap(?!) i vardagsrummet.

Så om jag skulle ge mig på att dela med mig av ett enda husmorstips under mitt liv så blir det följande:
Ha alltid en hink vit färg och pensel hemma om du har småbarn. Alltså om du har vita väggar. Om du har gröna köper du förslagsvis grön färg.
Eller a, du fattar...

Aldrig ensam.

2012-01-09T08:47:00.001+01:00

God morgon. Jag måste börja dagen med att skölja och hänga tvätten som inte blev hängd igår.
Varför? Jo för igår, när alla andra sov och jag satt själv uppe till klockan 23 och kom på att jag glömt hänga tvätten kom jag upp för trappan lika fort som jag rusat ner.
Ingen tvätt hängd, bara den där starkt obehagliga känslan av att inte vara ensam i rummet. Igen.

Det har hänt mig ganska ofta på sistone. Det går inte att förklara och ni tror mig antagligen inte (jag tror inte ens på det själv) men så är det i alla fall.
Å jag vet inte om det är Ikea-ugnen som gått bananas pga ett tillverkningsfel, misstag eller whatever, men jag vet att när jag var på väg rusandes uppför källartrappan igår kväll började ugnen att plinga som den gör när den är klar att användas efter igångsättning.
Säkert en tillfällighet ja, jojo.
Och den gången förra veckan när jag låg på Astas rum och drog täcket över huvudet som en rädd liten unge och inte ens vågade springa ner och lägga mig bredvid min trygga man i vår säng för att jag kände att "någon" hängde över mig i sängen, det var säkert också bara hittepå. Min fantasi....

Äsch jag vet inte vad det är men jag vet att jag inte är ensam när jag är det.
Ett Stalker-spöke kanske. Smickrande men Nej tack!

Så jag tänkte att idag ska jag ta ett snack med detta spöke. Jag ska säga "ge fan i ugnen om du inte tänker laga mig en god middag!" och "Häng gärna i tvättstugan, men häng tvätten också när du ändå är där tack!".
Jag tänker mig att man måste betala hyra på nåt sätt- död eller levande.

Dagens stora ros.

2012-01-08T18:49:00.001+01:00

Det var här jag gick i skolan när jag var barn.
Jag får inga "åh vilka härliga barndomsdofter!"-känslor när jag går in i byggnaden idag. (A har sitt fritids på bottenvåningen där inne så jag måste gå in när jag hämtar & lämnar honom där.)
Jag minns mitt fritids som en varm & trygg plats med snälla vuxna, jag minns lekis, fritidsgården och idrottsföreningen på samma sätt men min skola;
kräk-i-munnen-varning.
Det tycker jag är så himla sorgligt.
Jag önskar att alla barn fick en varm luddig känsla inombords av att tänka på sin skola och alla människor i och omkring den delen av deras liv. Disco med hemrullade chokladbollar och blinkande lampor i olika färger, en särskild favoritfärg i träslöjdens målarrum eller den där varmt leende lärarinnan, såna där saker ska man minnas. Det gör inte jag eftersom andra grå moln lagt sin skugga över barndomsminnen som borde vara fina. Som förtjänar att vara det.

För det ÄR ju så himla viktigt! Tänk att man i förskolan men framförallt i skolan lägger grunden för barnens självbild. Ja självklart i kombination med uppfostran, hemmiljö, föräldraansvar och allt det där men i det stora hela har skolan ett så otroligt stort ansvar för våra barn.
Därför blir jag så glad när jag sitter vid matbordet och lyssnar på hur varmt min son pratar om sin skola och om människorna han dagligen träffar där.
Det betyder så mycket för mig att jag vill säga tack, ge en kram och köpa blommor till precis varendaste skön prick som arbetar med och för honom där!
Det är så stort... att mitt barn trivs och är nöjd med livet. Han är oförstörd och respekterad precis som han är, som det ju ska vara men tyvärr inte är en självklarhet för varenda unge.

Du vuxen som jobbar med barn; tänk vilket ansvar det är men framförallt vilken stor Ära.
Och behandla varenda unge som inget mindre viktigt än denna ära.
Då ska det nog bli bra till slut.

Tema: Smarta människor.

2012-01-08T16:33:00.003+01:00

Tur för vissa att vintern är mild.

Déjá vu.

2012-01-08T16:30:00.000+01:00

Malin, Lina, Elin?

Kolla in tjejerna på bilden. Nej det är inte vi, men det kunde det varit.
Det är våra döttrar; Linnéa, Olivia & Asta.
Jag undrar hur de kommer att vara om några år, när alla blivit tonåringar. Blir Malins unge den lite allvarliga & ordentliga med en bestämd åsikt om allt och ett hjärta av guld?
Och kommer Linas dotter att vara sin mammas avbild som liten sparv, rädd för allt men fin som en diamant med nära till sitt härliga skratt och med omtanke för alla människor runt omkring henne?
Å Asta.. ja ni fattar ju. Asta är redan som mor sin; en virvelvind med bus i sinne som alla kompisars föräldrar varnas för att låta deras ungar hänga för mycket med... en envis & kaxig person, men med hjärtat på rätt plats och rättvisenäven i högsta hugg för alla som behandlas med orättvisa.

Vi som känt varandra sen vi var barn har nu egna och redan kan man lätt peka ut vem som är vems.
Är det inte häftigt? Och ja, lite lite skrämmande på samma gång.
Så många minnen... så mycket rädsla och glädje. SÅ hög igenkänningsfaktor.

Jag hjärtar mina vänner och alla våra (oförstörda) barn!

Ungefär som att fråga vad någon ätit till frukost.

2012-01-08T10:53:00.001+01:00

Jag står i badrummet i underkläderna och sminkar mig. Axel kommer in och borstar tänderna, sneglar på mig och säger;

- "Hej! Skaffat någon ny tatuering på sistone?"

Faktiskt så spånar jag på en ny. Tatuering alltså, inte smart & frågvis unge.

Tolvan; Ett oskrivet läskigt blad.

2012-01-07T19:15:00.000+01:00

Tänker på året som nu blivit 2012 som en helt blank vit sida i denna tjocka bok som är mitt liv.
För första året på länge har jag så vitt jag vet än så länge inga speciella planer eller livsomvälvande händelser. Inget "detta året ska vi få barn!" eller "bröllop!" eller "nu flyttar vi/byter jobb/gör praktiska stora förändringar som kommer att uppta mycket tid och energi!".
Tomt. Inte ens en liten pluttig köksrenovering att svära och vara glad för.

Det känns lite som att jag vill fylla oskrivna blad lite för fort. Det är bara sån jag är. Jag blir orolig, rastlös och paranoid av att inte veta vad som ska hända långt i förväg och om jag inte har saker i sikte så skapar jag mig situationer som får min värld att skaka till lite lätt bara, som om jag vill vara säker på att jag lever.
Jag kan omöjligt leva ett helt liv i rent oskrivna blad kapitel för kapitel. Det låter skönt och jag önskar att jag var lite mer så, lite mer bekymmerslös och "jag tar det som det kommer!"-nonchalant men jag är fan ett kontrollfreak på den fronten.
Jag.Vill.Veta.Vad.Som.Ligger.Framför.Mig. Helt enkelt.

Så JA. Tolvan gör mig nervös.
För har jag/vi inte med stora häftiga grejer i livskalkylen får jag för mig att det bara kommer att hända jobbiga och svåra saker. Typ som att vi sitter här och rullar tummarna och suger för länge på den goda karamellen av att bara vara och så "SMACK!" händer det något som drar undan stolen för mig.
Det har alltid varit så enkelt när vi haft stora grejer att rikta all uppmärksamhet mot, som att vänta barn som klockrent exempel.
Man boar och oroar sig, planerar, längtar, våndas och tar problemen allt eftersom- man är upptagen med livet.
Men när Livet bara är att leva? Hur gör man då..?
Det är liksom nytt för mig och jag är rädd att jag ska gå helt bananas, köpa åtta hundvalpar eller öppna eget barnvagnscafé.

Man kanske ska börja med korsstygnsbroderi då?

Totalt meningslöst ordbajseri.

2012-01-07T17:31:00.001+01:00

Njae det händer inte mycket här. Jag har varit i stan med mamma idag, där jag köpte en grön klänning till mig själv samt lite småplock till köket. Det regnade & var allmänt trist väder.
Nu letar jag efter en Hummel-dress nätet runt till Asta, likadan som den Bullen fick häromdagen (se inlägget nedanför). Hon blev nämnligen väldigt sugen på en likadan eftersom glitter och lila är två av hennes absoluta fashion-favoriter.
Hur tänkte jag där, när jag köpte till Harry men inte till Asta?
Den verkar i alla fall inte finnas i hennes storlek... den med glitter på ärmarna alltså. För det är precis en sån hon vill ha och "behöver".
Egentligen behöver Asta inga kläder för jag kan inte ens stänga hennes 3 superdjupa byrålådor utan våld, men en Hummel-jacka får man aldrig för många av, det är min personliga åsikt.
Joråsåatt...

Just nu ( i små storlekar) 179kr på www.pleasemum.se

Att locka till sig en klippning av världens vildaste.

2012-01-06T10:18:00.000+01:00

Tack o loooov att vi välsignades med lockiga barn! För idag när vi insåg att Bullen behövde trimma lite på sin proggfrilla kände man liksom direkt att det vore O-M-Ö-J-L-I-G-T att få honom att sitta still hos en frisör.
Jag fick ta saken i egna händer helt enkelt och det syns inte riktigt hur illa det är klippt tack vare just de där lockarna. Det var skrik i höga G, mutningsvattenlek vid handfatet och "klipp klipp" i farten. Herregud... vem behöver Zumba när man kan klippa Bullen..?

Sen ringde han alla sina vänner och berättade om sin hemska upplevelse.

Fast så här i efterhand ångrar jag mig nog lite. Proggfrilla är snyggt. Och lockarna? De liksom bara....försvann...

Varde ljus!

2012-01-06T08:40:00.001+01:00

Jag har letat kökslampor som en tok och så köpte vi ju de där fula Ikea-varianterna som inte ens funkar utan att man kopplar om hela grejsemojsen men NU tycks Åhléns leverera i form av vårnyheter!
Jag känner för den gula och tror att den kommer att hänga som en smäck i vårt kök, som går mer och mer åt det orange-röd-gul-vita hållet.
Wehooo!

Smartiepants.

2012-01-05T22:40:00.001+01:00

Vem fick vår son sitt intellekt ifrån? Ja inte var det mig i alla fall. Jag kan varken räkna eller suga åt mig all information som kommer min väg på samma sätt som Axel kan och mig veterligen är inte J heller SÅ bra på såna saker. (Okej han är bra men inte så bra menar jag bara.)

När vi var i Skebo hos svärisarna tittade vi på en dokumentär om Vasa-skeppet och Axel bara sög in allt som programmet matade ut till honom genom tv-rutan och ställde följdfrågor & allt. Å så säger han:
- "Aha! Typ som Atlantis som man inte kan hitta?" och jag bara "VAD?!"
Hur i hela fridens namn vet min sexåring vad Atlantis är för något och varför intresserar såna saker honom så? Det är för mig både obegripligt och fascinerande. Jag blir klart stolt men känner lite att jag inte vet vad jag ska prata med ungen om. Han är för smart för mig. Alltså på riktigt.

Eller well. Han la sin tappade tand i ett glas igår kväll och blev tokglad för att tandfén köpt den för två tior när han sov så jag vet inte... jag kanske är lite smartare ändå...

Älskade älskade Axel!

Lukten av gammal gympasal.

2012-01-05T15:56:00.000+01:00

Idag hade Syster hyrt skolans gympasal ett par timmar så vi var där och lät barnen leka av sig. Det luktade gamla ribbstolar och svett precis som när jag gick i skolan. Mysigt värre!

Detta är en perfekt grej för vår familj om man vill slå ihjäl ett par timmar och låta barnen göra av med energi. Och om man bor i en bonnhåla utan särskilt många aktivitetsval får man vara lite kreativ och företagsam. Tur att min syster är det liksom!

Om längtan efter att skriva något med substans.

2012-01-05T14:40:00.000+01:00

Dels har jag svårt för att formulera mig bra och vara sådär lagom politiskt korrekt när jag plitar ner mina djupaste åsikter, dels är jag sjukt konflikträdd. Alltså inte konflikträdd så men rädd att någon ska ta illa vid sig.
Jag vill inte att en läsare där ute som bara köper rosa prinsessgrejer till sin dotter ska känna sig kränkt när jag skriver att jag kräks lite i min mun bara vid tanken på en sådan uppfostran och då blir det lätt att jag låter bli, eller raderar ett superlångt inlägg om saken.
Samtidigt är jag ju som dig som läser (antar jag) en vuxen människa och mottagare & givare måste själva sålla vad som är personligt riktad kritik eller en personlig åsikt.

Jag har blivit mesig helt enkelt och känner mig på gränsen till tråkig men samtidigt är jag av åsikten att det jag tycker tycker jag och något större behov av att vädra alla tankar har jag faktiskt inte.
Känner man mig och/eller har hängt här tillräckligt länge vet man nog på ett ungefär vart jag står i olika frågor i alla fall tänker jag mig. Eller..? Är jag en öppen bok eller en feg mussla?

Whatever.
Vi har fått ut en ny dator på försäkringen efter att jag tappade den förra i trappan. Skitbra! Den här ska jag dock försöka att inte tappa i trappan.
Jag ska nog inte bära den i trappan alls faktiskt. Det blir mitt enda nyårslöfte;
Bär inte datorn nerför (eller uppför) trappan! Perfa.

Hemma med tacksamheten.

2012-01-04T19:34:00.001+01:00

Förutom att Smurfhits 3 höll på att ta knäcken av mig första biten av resan så gick det väldigt bra.
Ett leka-av-sig--och-äta-stopp på A6 i Jönköping, sen var det bara att köra raka vägen hem!
Det var mysigt att hänga lite i Skebo också för Jojje & hans päron var där. Här kommer ett par bilder på världens gulligaste Jojje + lite andra sköna människor:

Jojje & brasan.

Ems läser sagor.

Asta med sin fina farmor/min svärmor.

Harry diskar lite.

Asta sjunger lite.

Jojje tycker att farbror J ska ge tillbaks favvo-kepsen.

Gullunge!

Jag passar på att säga ett stort TACK till mina svärföräldrar som ställt upp så himla fint och hängt med barnen när jag och J varit borta!

Jag vet att det är intensivt & roligt på samma gång och jag är SÅ tacksam.

Å inte nog med att vi fick hjälp den här gången, utan i julklapp från svärisarna fick jag inte mindre än TVÅ nätters övernattning för 2 på ett femstjärnigt hotell i Malmö i mars!

Snacka om att ha det lyxigt lagt för sig. Nu ska jag bara bestämma mig för om jag bjuder med J eller någon annan. (Ni kan börja fjäska nu alltså.)

Alla borde tänka lite mer som Jesper Juul.

2012-01-04T10:31:00.000+01:00

Om nån timme ska vi börja köra hemåt, något jag inte alls ser fram emot. Jag kommer gärna hem med barnen osv men själva bilresan... jag hatar att åka bil med 3 barn som slåss och skriker i baksätet. (Jo det är nästan alltid baksätekaos i vår bil. Jag ska vara glad om jag har öronpropparna från jobbet kvarglömda nånstans i framsätet.)

Det är nytt år (det visste ni kanske?). Några dagars ledighet till nu sen börjar en ny termin på tisdag för min del och J börjar på sitt nya jobb på måndag.
Det är spännande och mycket att se fram emot samtidigt som det är lite läskigt. Nya rutiner (igen), nya scheman (igen!) för oss allihop och nya långa dagar för oss på jobb och för barnen på fritids/dagis. Jag får dåligt samvete bara jag tänker på det men jag läste en klok artikel av Jesper Juul igår, i Expressens GI-bilaga av alla ställen tror jag det var, om att vi föräldrar måste lägga ner det dåliga samvetet.
Och ja det ÄR ju så sant.
Ingen mår bra av att jag går på jobbet och våndas över att ingen hämtar ungarna före klockan 17 eller tycker synd om mig själv för att jag är en dålig mamma som inte orkar kan eller vill vara hemma med dem på heltid men ändå. Man FÅR dåligt samvete. För allt. Hela tiden.
Ska det vara på detta viset hela livet nu?

Långa dagar blir det ja. Suck... Det vore så himla bra om man fick jobba 4 dagar i veckan och få fullt betalt, eller typ komma hem klockan 14.00 varje eftermiddag, hämta barnen och vara glad att se dem istället för toktrött.
Tiden räcker liksom aldrig till och det gör inte samvetet heller. Men jag ska i alla fall försöka njuta av att hänga med familjen dessa dagar innan allvaret börjar igen, det var ju det jag skulle komma fram till.
Om jag bara lyckas ta mig igenom den där bilresan först det vill säga.

Om att allt är som det ska vara.

2012-01-03T20:27:00.000+01:00

Vi mötte svärföräldrarna, Krille, Emilie, Jojje och våra barn på en parkering i Katrineholm idag.
Asta sprang emot oss med hysteriskt fnitter blandat med gråt och kastade sig tårögd i sin pappas armar.
- "Jag har saknat er så mycket pappa! Åååh!" Det var dramatiskt så man blev helt varm inombords. Fina fina Asta...

Nu är vi i Skebokvarn hos J:s föräldrar. Mina fina svärföräldrar har stått ut med och tagit så väl hand om våra barn när vi varit borta men nu är de nog lite trötta. Barnen är ju intensiva och kanske särskilt när man inte är så van. Själv är jag så van att vara i cirkusmanegen att det kändes tomt & konstigt att vara utan barnen i fyra hela dagar och trots att det samtidigt var skönt & roligt så känns det bättre nu.
Det är som vanligt igen liksom. Som att komma hem fast man är hos någon annan...

Jag har stulit hundra kramar och pussar av Axel och han har inte ens grimaserat som han brukar göra när han torkar bort pussen på sin kind utan myser mest.
Åh vad det är skönt att sakna ibland! Det får en liksom att komma på hur mycket kärlek man har till varandra. Hos oss är det så mycket att det nästan inte får plats i hjärtat...

Paris-pics!

2012-01-03T08:00:00.000+01:00

En mycket nöjd & fin L.

Looove.

Vi gick 2 jävla mil en dag, från hotellet, längs med Seine.

Nyårsafton!

Jag överlevde.

The end.

Paris Paris.

2012-01-02T18:54:00.000+01:00

Jag och J är hemma efter en lång dags resande. Barnen är fortfarande uppe i Flen hos sina farföräldrar och jag saknar dem så att det gör ont i mig nu!
Vi ska gå upp tidigt imorgon och köra för att hämta dem.
Paris var som jag tänkt mig Paris.
Trappor och felparkeringar, fina hus, höga hus, enorma kyrkor & andra spännande grejer, god mat, gott vin, smutsig Metro och fransmän med baguetter under armen.
Hotellet var bra, vädret var milt (med lite regn) vi gjorde av med lagom mycket pengar och firade in det nya året med ett par blygsamma drinkar & god mat; jag, J och Vännerna.
Någon shopping blev det inte direkt. Jag & J tänkte shoppa på nyårsdagen när L & N var iväg på en av sina turist-turer (ingen kan gå igenom en bibliotekslånad reseguide på 4 dagar som dessa två godingar!) men då var förstås ALLT stängt. Typ hela stan faktiskt. Osis!
En fransk klänning fick jag i alla fall med mig hem och den är INTE prickig- kryss i taket.

Jag är mycket nöjd med dessa dagar för att sammanfatta det hela.
Vi såg Paris, vi var där. Vi gick gata upp och gata ner, käkade franskt & sög in vad vi kunde av staden på den lilla tid vi hade på oss. Jag & J orkade dock inte slösa tid på långa köer så vi åkte tex aldrig upp i Eiffeltornet eller gick in för att titta på Mona Lisa.
Fast alla vet väl att ibland är omslagspappret mycket finare än innehållet i kartongen liksom.

Imorgon kommer bilder. Nu ska jag möta upp min fina man i soffan för vi har movie-dejt och passar på att hänga lite till bara vi två nu när barnen ändå inte är hemma.
Åååh barnen!

Au revoir!

2011-12-29T07:21:00.003+01:00

Nu drar vi snart och jag passar på att önska er ett Gott nytt år, så ses vi 2012! Säkert med massor av Paris-bilder.

Kram!

Dödsångest och dåligt samvete.

2011-12-28T07:37:00.000+01:00

Nu är det stökigt i min skalle och nervositeten är ett faktum!
Jag vill inte flyga, jag hatar att flyga. Jag tror alltid att jag ska dö. Så nu tänker jag på vem som ska ta hand om barnen när planet störtar.

Sen är jag orolig för mina stackars svärföräldrar också. Bullen är lite mycket att hantera nu för tiden och svärisarna ska komma hit, sova ett par nätter här och sedan ta med sig alla barn upp till Flen över nyår.
Det känns som att det blir så himla jobbigt för dem och nu har jag dåligt samvete så det skriker om det. Pracka på svärföräldrarna 3 vilda barn för nyår i Paris? Vad har vi gjort...
Snälla barn, sköt er och ta det lugnt med farmor & farfar!

Så nu har jag packat till mig själv och en fet väska till 3 barn med övernattningsgrejer, måste lämna nyckel hos mina föräldrar, packa det sista, städa upp här hemma, byta sängkläder och få rent allt nerkissat, inte glömma att visa svärföräldrarna hur diskmaskin & spis funkar, fråga pappa om han vill vara pann-vakt, leta upp passet och.... åååh.
Det vore kanske bara enklare om vi stannade hemma? Jag slipper i alla fall dö då.

Vad tycker Parisarna om...

2011-12-27T17:35:00.000+01:00

...prickar?

Jo jag packar och konstaterar att min garderob kan behöva lite omväxling alltså.

Om att åka till Paris och vad gör man åt skor som piper?

2011-12-27T09:02:00.000+01:00

Idag blåser det utavbarahelvete och Axel har en sån där overklig hosta som låter som om en kåt gås har fastnat i halsen på honom.
Mindre bra grejer.

En bra grej är att det bara är TVÅ dagar kvar tills jag sitter på ett plan (hjälp!) till Paris med J och 2 goda vänner. Så idag måste jag börja komma på vad jag ska ta med mig och se till att det är rent & så.
Vad har man på sig i Paris? Basker? Svartvit randig tröja? Exklusiva märkesklänningar i skira tyger och högklackade pumps av något svindyrt märke? Något sådant äger inte jag, men hey! Man kan shoppa i Paris har jag hört.
Tänk om jag kommer hem igen som en helt ny Elin, vad förvånade ni skulle bli!

Eller okej vi lär väl gå en hel del så sköna skor är nog att föredra.
Jag har för övrigt två par Hummel-sneakers som är både snygga och sköna men jag har inte kunnat använda dem på månader eftersom de LÅTER när man går! På allvar så högt att det hörs och stör alltså.
"Pip Pip" vid varje steg man tar. Synd på så grymma skor, nu måste jag nog sälja dem via Tradera men ett dilemma; måste jag skriva att skorna väsnas..? Vad tycker ni?

"Objektbeskrivning: Sparsamt använda sneakers från Hummel i stl 38. Fint skick, sköna & så.
Det enda problemet är att de låter utavbarahelvete när man går. Så plugga in öronpropparna och lägg ett bud! Du lär i alla fall vara ensam om dessa..."

NU ska jag duscha för vi ska köra till Maxi och handla. Hela familjen ja. Barnpassningen öppnar inte förrän kl 17.00 kan jag tillägga.
Ge mig styrka.

Tjugohundraelvan!

2011-12-26T16:24:00.000+01:00

Året är snart slut. Eller ja det är några dagar kvar men de sista spenderar jag ju i Paris så jag tänkte att om ett best of elvan ska göras så är det läge redan nu.

Året var underbart!
Inte för att det hände något särskilt stort & speciellt, utan för att det hände många fina småsaker hela tiden, utspridda över året med perfekta mellanrum.
Det var Jojjes (barnens kusin) födelse, bröllopet i Flen, midsommar i Skebokvarn, familjesemestern i Ronneby, min trettioårsdag, diverse roligheter med Ida (Hbg, Tivolirock, Malmö och X antal trettioårsfester med goda vänner) och Berlin med J. Fina minnen som jag kommer att bära med mig länge allihop!
Jag fick äntligen börja jobba igen på ett nytt ställe efter sommaren och har trivts så bra med det efter ett års föräldraledighet och så kunde jag äntligen göra det där jag funderat på så länge; hjälpa en medmänniska genom en liten äggdonation. Vilken resa DET var...
Året bjöd på en precis lagom mix av tid för mig själv, familj, vänner, upplevelser & jobb helt enkelt.

Nu kan jag inte lägga in alla hundratals bilder på dessa fina stunder för det skulle bli ett toklångt inlägg, men jag försöker sålla och sätta in några stycken i alla fall.
Här har ni mina best of tjugohundraelva i bilder:

Axel 6 år.

Midsommar i Skebokvarn

Tivolirock.

H & K gifte sig.

Ronneby brunn.

Harry vid havet för första gången.

Hbg med Ida & L.

Asta 4 år.

Berlin med J.

Vännerna (världens bästa)!

Familjeutflykter,Wanåsparken.

Fotostunder.

Renoveringskaos.

Jag fyllde trettio.

Äggdonation, med stöd från K vid äggplock.

Astrid Lindgrens värld.

Jojje plutt.

Tack elvan för att du var freakin´fantastic!

Tjugohundratolv ska jag fortsätta vara jag; stolt, lycklig & stark. Och om det inte blir riktigt som jag tänkt mig vet jag i alla fall att jag har världens bästa back up-team i grymmaste familjen och vännerna på jorden.