Fin-finurlig.

En ytlig blogg.

Jaha, jag ska ge mig på att villablogga på Vi i villa och för den som är intresserad kommer jag att hålla till här:http://elins.blogg.viivilla.se.
Alla som är här är kanske inte inredningsintresserade och de som vill läsa där struntar kanske i vad jag har för personliga åsikter och djupa känslofunderingar så nu delar vi helt enkelt upp det rakt av bara!
Personlig blogg: Typiskt Elin. Inredning, shopping och vardagligt ordbajseri utan djup: Vi i villa.

Välkommen dit, om du vill.
Nu ska jag bara försöka komma på hur wordpress fungerar, för det verkar vara avancerat som tusan tycker jag...
Men det är kul att ha fått chansen. Tjohej!

Fotogenisk.

"Får jag ta en bild?" säger jag och hon poserar direkt liksom.

Sämst på att vara sjuk.

Klockan är 9 och jag har under morgonen hunnit göra följande:
Tvätta en maskin tvätt, bada och tvätta håret på 3 barn, klippa naglar på 30 fingrar & 30 tår, städa 2 toaletter med tillkommande spegelputs & handfatskrubb, dammtorka alla dammiga ytor på barnens rum & vardagsrum, vika gårdagens tvätt samt torka av trappan med trasa.
Ja just det, barnen fick frukost också. Det kanske jag också ska äta snart. Ska bara dammsuga lite först, innan alvedonen slutar göra gott.

Jag hatar att städa under helgen för då vill jag göra annat mycket roligare så jag brukar försöka få undan så mycket som möjligt på fredagen. Den här helgen får vi dessutom en hög gäster med golvkrälande (krypande nu kanske?!) bebis och då ska det helst vara fritt från dammråttor och småplock för Jojjes skull.

Å gud, jag behöver duscha. Min egen stank överglänser rengörigsmedlet. Illa!

Kul kul.

Idag vann jag en sån här hemtelefon med pekskärm, för en bild jag skickat in till fototävlingen "Guldkorn i villavardagen" på viivilla.se.
Bra skit!

Skit.

Har fått febersjukan med mig hem från jobbet. Har både stockholmsbesök och middag med vänner inplanerad i helgen.
Måste bli frisk asap.

Min lilla Yoda

Känslor i en glasburk.

Det är en skum känsla jag bär på nu, eller många faktiskt, som jag inte kan sortera. Det är lite som att hålla en glasburk i sin hand och se alla känslofjärilar fladdra omkring där inne helt panikartat men inte kunna skruva av locket.

Det känns både bra och inte att kunna stänga in vissa saker men jag saknar kontrast i mina känslor.
Jag saknar att vara jätteglad och att kunna lyfta på locket och gråta när det behövs.

 

 

Inspirationsbrist.

Men gud vad ska jag skriva egentligen?! Jag känner mig absolut totalt helt blank. En sjuk känsla när man är van vid att bubbla av känslor, frågor och åsikter om saker & ting.
Nähäpp. Ingen inspiration. Jag går väl å lägger mig i soffan igen då.
Bra tack hej.

Slutresultat.

Vi var inne på att inte kakla den här väggen utan låta den vara, men nu är jag glad att vi ändå fortsatte som det var tänkt från början.
Det är lättare att rengöra vitt kakel från sallads-kladd och vispad grädd-stänk än papperstapet liksom.
Nu är det klart!

Årets sjukaste månad.

Läste nånstans att februari är årets sjukaste månad och jo, man kan väl skriva under på det känns det som.
På jobbet, på barnens förskola & fritids, här hemma... överallt kryllar det av sjukligar. Nu är det vår tur (igen) och det blir hemmahäng resten av veckan. Tjohooo! Liksom.

Som förälder är det fan inte lätt att ta vab-beslut alla gånger. En unge kan klaga och vara supersjuk i ena minuten för att i nästa springa runt som en tok och kasta grejer omkring sig.
Man kan lämna på dagis och tro att allt är lugna puckar, för att en timme senare bli uppringd och tvungen att vända för att hämta hem sjuka snormonster och allt går bara runt runt runt, till stor del säkert för att föräldrar lämnar tillbaks barnen för tidigt eller tar hem dem för sent.
Det är inte så himla lätt alltså. Februari....vilken skitmånad.

Nä nu får det bli VÅR!

Om att bloggen alltid finns där.

Jag har haft denna öppna dagboksform i flera år nu. Jag har skrivit å skrivit å skrivit, ni har "lyssnat" å lyssnat å lyssnat. Kommenterat & peppat, gett er syn på saken.
Det är så skönt att ha ett litet luftrum som är ens eget att hantera på vilket vis man vill. Det är bara här inne jag kan vara mig själv och riktigt ärlig på många sätt, hur konstigt det än låter. "Alla" kan läsa och jag bryr mig inte, men jag kan inte gå till affären och köpa mjölk utan mascara liksom. Haha!
Det är ju knäppt när man tänker efter...

Sen är det kul att kunna gå tillbaka och läsa vad man gjorde ett år tidigare också. Reflektera över hur man mådde och varför, sånt man inte kan se så klart när man är mitt uppe i det liksom.
Jag är säker på att jag om några månader när jag ser tillbaks på inlägg jag skriver just nu som trettioochetthalvtåring kommer att hitta nya vinklar & känslor kring dessa. Det ska bli spännande och förhoppningsvis positivt.
Jag må vältra mig i ångest och möga ner mig ordentligt i sörjan när jag har mina i-gropen-perioder, men jag har alltid som mål att det ska fixa sig igen- Alltid!
Och vet ni vad? Det brukar det göra också...

Mitt nya jag och tribute till J.

Jag väger för och emot. Fick för mig igår att inte ta några antidepps mer, för jag känner mig så likgiltig, men så kommer det stunder då jag liksom glimtar till och får en (positiv) känsla som jag inte haft på länge. Känslan av att klara av en situation helt okej. Att kunna klappa sig själv på axeln efter ett möte som gått bra eller en social situation som inte känts lika skrämmande som den brukade göra.
Då vet jag att det hjälper och då känner jag att "priset" inte är så högt ändå i jämförelse.
Jag antar att jag inte kan få kakan & äta upp den också så att... Lugn(-are) och trygg(-are) men lite mindre...känslosam åt alla håll. Jag får väl vänja mig vid det helt enkelt och min omgivning också.
Det tråkiga är dock när någon man älskar påpekar att man inte är sig själv, som när J sa igår att han inte riktigt känner igen mig. Det vill jag förstås att han ska göra.
Men ge mig bara lite tid älskling. Jag behöver bara lite mer tid...

Och när vi ändå är inne på min fina otroliga underbara fantastiska man OCH det råkar vara alla hjärtans dag och han har mitt visakort så att jag inte kan (oh no!) köpa någon alla hjärtans-present så kommer här en tribute till honom:



Jag älskar dig så mycket. Tack för allt ditt stöd, fina fina du.

Någon som sett lusten?

Ska det vara på detta viset nu? Att jag känner mig så här tom?
Jag gillar det inte men jag har mindre ångest vilket ju är bra. Det är liksom plus minus noll på den va?

Förresten så tror jag att detta är ännu ett övergående steg innan "allt blir bra" och jag ser färgerna. Då ska jag skratta högt igen och blogga om roliga saker. Promise.

Det är lugna söndagspix.

Kaffe & Semla, pulkapromenad med mamma, syster, Xavi & Harry.
Xavi som för övrigt ser ut som världens mest sorgsna hund, fast han ÄR glad. Egentligen.

En nos man vill pussa på. Eller...

Min fina mamma!

Att dela på en klubba.

Jag ÄR glad!

Pulka-koma.